Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1875 och blef därpå landshöfding i
Kronobergs län. Invald till ledamot
i första kammaren utvecklade han som
riksdagsman stor verksamhet. År 1888
inkallades han åter i ministären såsom
ecklesiastikminister men lämnade d. 6
nov. 1891 med pension sitt
stadsråds-ämbete, allt sedan bosatt i
liufvud-staden.
Här är icke platsen att skildra
Wennerbergs stora betydenhet såsom
minister, ämbetsman och politiker, ej
heller hans litterära verksamhet utom
det musikaliska området. Hans
samlade skrifter i 4 band innehålla bland
dikter äfven de af honom tonsatta.
Oaktadt sin höga ålder är Wennerberg
ännu vid full själskraft och vigör,
endast hörseln är något försvagad,
men den resliga gestalten med den
höga pannan och det rika håret är
ännu föga böjd af åren. Må han så
länge hålla sig uppe, en prydnad för
vårt land, en af dess mest snillrika
och verksamma, högaktade och i bästa
mening populära män.
51»-
Ur Gunnar Wennerbergs
dagboksanteckningar
tinder en resa i Tyskland och Italien
1851—32.
Samtidigt med »Gluntårnes» första
utgifvande gjorde Gunnar Wennerberg,
då lektor i Skara, en utrikes resa,
under hvilken han gjorde
dagboksanteckningar. På uppmaning af
utgif-varen af den då här existerande »Ny
tidning för musik» skref han med
stöd af dessa anteckningar en serie
artiklar, införda i denna tidning
hösten 1853 underrubriken »Några ord
om musiken i Tyskland och Italien».
Det torde säkert intressera våra
läsare att erfara hvad han erfor och
tänkte om musik under denna resa,
hvarför vi taga oss friheten att göra
nedanstående utdrag ur dessa bref.
1851 den 21 okt. Jag har sett och
hört operan i Berlin i all dess
storhet och prakt. Spontinis Olympia
gafs till förmån — så sades det mig
— för kompositörens änka. Intet var
sparadt för att göra framställningen
så lysande som möjligt.
Dekorationerna voro, isynnerhet i 8:dje akten,
af en åtminstone för mig ovanlig prakt;
och en gammal Berlinare bredvid mig
tyckte att Gropius öfverträffat sig
själf i dem. Orkestern var förstärkt;
och man döme om de massor af
instrumenter, som samverkade, då
kontrabasarne voro sju och
proportionerna, så vidt det var mig möjligt att
efterräkna, tämligen noga
öfverens-stämde med Berlioz’ska beräkningarne.
En ofantlig teaterpersonal i granna
och nya dräkter trängdes, vid
Olympias och Cassanders fönnälning i sista
akten, på scenen. Dessutom saknades
ingalunda den pickels, utan hvilken
en modern opera-anrättning knappt
anses njutbar, såsom färgade eldar,
regementsmusik på scenen, balletter,
triumfvagnar, elefanter o. d. — Ett
saknade jag dock i detta universum
— det där Sergels »tusan djäfla», så
nödvändigt för ett konstverk. Ibland
föreföll mig som jag förnummit en
skymt af det. Men den jagades
genast bort af något furioso i orkestern,
af några episkt omständliga solfeggier,
som Cassander, midt under dramats
fart, ansåg sig ha tid nog att låta
höra, eller af någon elefant, som
applåderades af publiken. Felet låg
måhända hos mig, som ej var nog
härdad mot sådana bisakers störande
inverkan. Ja, jag är nästan därom
öf-vertvgad; ty vid några tillfällen
föreföll mig musiken storartadt enkel och
skön. Jag kände ej heller, genom
klaverutdrag eller partitur, denna
Spontinis opera och har ingalunda den
afundsvärda förmågan att vid första
åhörandet vara särdeles mottaglig.
Olympia hade troligen i annat fall
varit för mig något mera än den nu är.
—■ Fräulein Wagner var denna kväll
det uppehållande och lifgifvande
elementet.
Dresden. Den 5 november, hörde jag
Regementets dotter. Jag vore obillig
mot de härvarande sångarne och
sångerskorna, om jag alltför noga ville
jämföra dem med de personer, som
för några år sedan uppehöllo denna
opera i Stockholm. Hvarken i spel
eller sång kunde de mäta sig med
Lind, Bock, Kinmanson och
Strandberg. Partierna voro dock
förtjänstfullt inöfvade; och det hela gick jämnt
och med liflighet. Härtill bidrog
isynnerhet orkestern, där mitt öra dröjde
långa stunder hos än det ena än det
andra instrumentet. Jag kunde icke
annat, ehuru jag inom mig erkände
att detta sätt att njuta var alltför
abstrakt. Så karaktäristiskt föredrag i
enskildhet och så mycket musikaliskt
vett i gemen tyckte jag mig aldrig
förut hafva förnummit, ej heller så
många och så enigt frambragta
nyanseringar af styrka.
— — den 7 bevistade jag en
Konsert, tillställd af Kapellet till förmån
för teaterpensionskassan. Den var i
många afseenden så intressant, att jag
något längre än vid vanligare
prestationer vill uppehålla mig vid
densamma. Alla de nummer, som
utfördes, voro komponerade af sachsiska
kapellmästare och gåfvos i historisk
följd. Se här programmet:
1) Choral »Gott hat das
Evangelium» af Joh. Walther (1548—1555).*
2) »Vater unser af Ileinr. Schütz
* Åi-talen utvisa deu tid hvar och en var
kapellmästare.
(1615—1672). 3) »Kyrie» ur ett
Requiem af Ant. Lotti (1717—1720).
4) Magnificat af Nie. Porpora (1748
I —1753). 5) Chor och Aria ur ope-
ran »Olimpiade» af Ad. Hasse (1731
— 1783). 6) Chor och Aria ur ope-
ran »Ptolemeo» af Joh. Gottl.
Naumann (1776—1801). 7) Finale ur
operan »Sargino > af Ferd. Paer (1803
—1807). 8) Ouverture ur operan
»Euryanthe af C. M. von Weber (1816
—1826). 9) Aria ur operan »Teo-
bald och Isolina» af Franc. Morlacchi
(1810—1841). 10) »Salve regina» af
C. G. Reissiger (1826—). 11) Ma-
tros-sång och Chor ur operan
»Flygande Holländaren» af Rieh. Wagner
(1843—1849).
Jag vill nu göra en liten
framställning och ett bedömande af de
särskilda numren och deras utförande.
N:o 1 var af den gamla, fromma,
i vackraste mening enfaldiga,
musikarten. Formen var ej mycket friare
än hos Ockenheim och mindre
omväxlande än den merendels är hos
Josquin; men innehållet andades
varmare, och en innerlighet och oskuld
låg uppenbar i de ständigt enahanda
harmonierna, som kändes uppfriskande
för det vid öfverlastade ackorder vanda
örat. Hela koralen var som ett
vackert allvarligt barn och gafs af
sångkören med en rörande pietet och
enkelhet. Hur gärna hade jag ej hört
om den igen längre fram på aftonen,
då man dansade kring den gyllene
kalfven under pipande och lekande.
— N:o 2 tog sig ej så väl ut. Den
hade ock farliga grannar. Den
saknade Waltherska koralens okonstlade
behag och den mästerliga och fasta
arkitektoniken i Lottis Kyrie. Ett
något oredigt sammanväfvande af
figurerade satser, nästan aldrig ihophållna,
utan lagda efter hvarandra, gjorde den
lång. — N:o 3 kände jag förut, men
hade aldrig hört den utföras. Den
slutar med en fuga, ej af den lösa
sorten, som sprattlar sig fri i 8:de
eller 9:de takten, utan en sträng,
allvarlig, som talar till slut samma språk,
om samma sak, ur samma skäl, till
samma mål; ej en sådan, som i all
sin formella förträfflighet har det
felet att icke stå i öfverensstämmelse
med texten eller icke vara sångbar
— ett mycket vanligt fel i
icke-itali-enska kompositioner — utan en för
öga, öra och känsla lika underbart
härlig, en sådan som t. ex. Händeis
»Durch seine Wunden» i Messias. Och
hur förträffligt utfördes den ej! Inga
rallentandos, inga portamentos, inga
forte och piano, utan sträng takt,
noggrann angifning sf hvarje ton, jämna
och fulla drag såväl med stråken som
anden. Detta och ett senare nummer
återgaf mig tron på en slags
fullkomlighet inom tonkonsten, som jag länge
betviflat, nämligen det bästas ej blott
ideela utan äfven reela företräde. Man
kommer så lätt, genom tusende rön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
