Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därhän att man säger: ja, det där är
förträffligt, men det tager sig ej ut;
för tanken är det skönt, men för örat
liar det ej det fulländade behag som
t. ex. denna visa, denna vals... Det
var ej så jag tänkte nu, under
afhö-randet af detta Kyrie. Det var för
örat så skönt, att jag är öfvertygad
att äfven de, soin blott på konserter
å la Musard söka näring för sitt
musiksinne, skulle haft svårt för att ej
uppmärksamt höra på. Men — hvem
bryr sig om Lotti? när se vi hans
namn på påra programmer? ... Den
ena ensidigheten drifver fram den
andra. Jag kanske uppskattar de äldre
italienska mästarne för högt; men då
har det säkerligen sin rot i ett
tem-ligen allmänt underskattande och
förgätande af deras arbeten. Hur
vanligt är det ej att träffa älskare af
musik, ja till och med utmärkta
id-kare af densamma, som ej känna mer
af Palestrina, Leo, Lotti, Marcello,
Cal-dara och andra italienska mästare än
namnen! Och hur idealiskt härliga
saker hafva ej de skrifvit för det
ädlaste af alla instrumenter —
människorösten! Ära och kärlek åt allt
skönt! — Det uttömmer sig lika litet
inom musiken i namnen Mozart, Haydn
och Beethoven, som inom måleriet i
Rafaels, Dürers och Rubens’. — N:o
4 var vackert, men påminde mycket
om petitesserna hos en kompositör,
som egentligen var sångmästare. —
N:o 5 var den första bit sång jag
hört af »il gran Sassone». Jag fann
lätt hvarför han en gång var
italie-narne så kär. Ej en enda takt
talade om tyskt ursprung. — N:o 6
var tämligen trivialt, dock ej fullt så
släpigt ocli karaktärslöst som N:o 7.
Hade jag nu hvilat mig en stund och
fått hämta mig efter förtjusningen
öfver Lottis fuga, så väcktes jag nu
åter till ett nytt och härligt lif. —
N:o 8 utfördes af kapellet så, att
— — —.* Bravo åt Reissiger, som
anförde så! Bravo åt orkestern, som
spelade så! Bravissimo å Weber, som
tänkt så! — Visst drog sig ett ljnft
leende öfver hans förklarade anlete,
när de sista väldiga ackorderna af
ouverturen klingade! — Och hvarför
ej ? I hvarje stund, sådan som denna,
förenar åter Jakobs stege himmelen
och jorden, och de odödlige besöka
oss. — Efter ett par minuters
tystnad i salongen utbröt ett dån af
handklappningar och bravorop. Det
slutade ej förr än Reissiger åter grep
stråken och kapellets ledamöter tysta
och uppmärksamma stodo på sina
platser. Då återskänktes mig samma
fröjd. Jag tackar Gud för den. —
Det är visserligen ej nog att utmärkta
artister sköta de särskilda stämmorna,
för att åstadkomma ett utförande, så-
* Det står ej mer. Men jag vill, såsom
fyllnad i den afbrntna satsen, här tillägga, att
jag under hela den följande tiden aldrig hörde
något så fulländadt.
dant som detta. Men en faktor utgör
det likväl för produkten; och jag tror
ej att många kapeller ha den så, som
det dresdenska, där bland violinerna
Lipinski och Schubert sitta, bland
altviolerna Dominick, bland
violoncel-lerna Kummer, bland koutrabasarne
Schmerwitz och Tietz, bland flöjterna
Fürstenau, bland oboerna Hiebenthal,
bland klarinetterna Kotte o. s. v. —
N:o 9 ansågs af åhörarne nästan som
en mellanakt. Den var lika lös som
de små andliga kompositioner jag
känner af samma författare. — N:o 10
var troligen boundransvärdt korrekt
till formen, men till innehållet en
samling af musikaliska »loci communes».
Det var en sådan komposition, om
hvilken det så ofta heter — — —
»skrifven i ädel anda och ren stil».
Och då finnes där hvarken anda eller
stil. — N:o 11. Solo’t sjöngs af
Ti-chatscheck. Det hela klingade oklart
och barockt. Förunderligt att
Tichat-schecks tenor anses vacker! (Forts.)
––-i—
Följetong.
Johann Jakob Froberger.
En gammal musikers växlingsrika lefnad.
En af de gedignaste
instrumentalkomponisterna i första hälften af 17:de
århundradet, och som särskildt bragte i
väsentliga framsteg i orgel- och
kla-versatsen, var Joh. Jakob Froberger.
Hans födelseår är ovisst men man vet
att han 1637—41 studerade hos
Fres-cobaldi i Rom, var 1641—45 och 1653
—57 hoforganist i Wien och dog den
7 maj 1667 i Héricourt vid
Montbé-lird på ett slott tillhörigt hertiginnan
Sibylla af Würtemberg. Enligt ett
föredrag i Paris af mr Halévy, i
konstakademien, hvaruti nedanstående
lef-nadsöden skildras, skulle han ha varit
född i Halle 1637, men detta är
naturligtvis oriktigt.
Frobergers far, kyrkosångare i S:t
Maurice, ledde ensam från början
sonens musik-uppfostran; undervisade
honom på en gång i sång, clavecin
och orgel. Svenske ambassadören i
Wien, genomresande Halle, hörde en
dag den unge artisten. Angenämt
öf-verraskad af skönheten i hans röst,
af uttrycket i hans sång, och af lians
brådmogna talent, föreslog han honom
att följa med till Wien och att blifva
presenterad för kejsar Ferdinand III;
ett anbud som af fadern och sonen
emottogs med glädje.
Anländ till Wien, presenterade
ambassadören den ännu icke 15-årige
sachsaren för monarken, som fann
lio-honom värdig sitt beskydd, och ville
att han skulle på ett lysande sätt få
sin uppfostran fulländad.
Då för tiden fanns i Rom en
mästare af högt anseende: Girolamo Fres-
cobaldi. Denne, den namnkunnigaste
på sin tid, var orgelnist i S:t Peter. Det
var denne, Ferdinand III ville
anförtro sin protégé. Den unge
tonkonstnären afreste också genast till Rom,
pensionerad af sin höge gynnare.
Efter trenne år tillbragta i
allvarliga och ihärdiga studier, hade
Fres-cobaldi ingenting mer att lära sin elev.
»Gå», sade han till honom, »återvänd
till Wien, och bringa ert fädernesland
frukterna af er inhämtade lärdom!»
Froberger lämnade Rom 1655,
genomreste Fraukrike, uppehöll sig någon
tid i Paris, därefter i Dresden, och
anlände slutligen vid 18 års ålder till
kejsaren i Wien, där han utnämndes
till hoforgelnist.
Hans resa hade icke varit honom
utan gagn. I Dresden hade
kurfursten hört och skänkt honom sitt bifall.
I Paris hade han gjort bekantskap med
de namnkunnigaste musici; men det
lugn hvari han nu lefde — kunnande
i i-o egna sig åt vidare forskningar,
åt detta lyckliga arbete, som icke af
några hinder oupphörligt af bry tes —
denna stilla lycka tröttade honom. Han
beslöt att lämna Wien, och i nya
länder göra gällande sin talent och sin nyss
förvärfvade ryktbarhet. Kejsar
Ferdinand, denne frikostige beskyddare,
hvilken han hade att tacka för sina
kunskaper och sin lycka, hade
emellertid aflidit 1657, och Leopold
efter-trädt honom.
Efter att ha erhållit sitt afsked af den
nye kejsaren, som tillförsäkrade
honom att fortfarande få åtnjuta det
understöd hans fader lämnat honom,
hopsamlade han frukterna af 7 års
sparsamhet, förvandlade dem i klingande
mynt, och begaf sig 1662 genom
Frankrike för att besöka England. Han var
då 25 år, i största glansen af sitt rykte,
och begifvande sig å väg full af hopp
och af längtan att blicka ut i världen
och att söka äfventyr, likaså lycklig
denna gång att lämna den österrikiska
hufvudstaden, som han 10 år förut
varit det att få med den svenske
ambassadören ditkomma.
Hans begär efter äfventyr blef
alltför snart tillfredsställdt. De långa
krigen, som härjat Tyskland, hade
kastat på landets gränser en hop
sysslolöst folk. Anfallen och plundrad af
dessa landsvägsriddare, beröfvad till
och med kläderna på kroppen, fick
han på sin bekostnad lära, att det på
denna tid icke var särdeles klokt att
resa med klingande guldmynt i sina
fickor. Hans mod öfvergaf honom
emellertid ej. Någi’a écus hade
räddat sig undan stråtröfvarnes
klarsynthet. I nästa stad köpte han sig en
matrosdräkt, gömde däri det som
återstod honom af reskassan, samt beslöt
att med dessa klena tillgångar
fullborda en resa, den lian begynt under
så glada auspicier. Han längtade
dessutom att se London, där han snart
kunde göra sig känd och på nytt er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
