Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fogar, eller saknar i öfrigt
förutsättningar för att på sitt område göra
någon insats af betydelse. Om det
också på en ort finnes ett starkt och
verkligt intresse för högre
musikaliska uppgifter, förmår detta sällan göra
sig gällande af brist på fullt
kvalificerad ledning; men äfven om sådan
erbjuder sig, inser livar och en som
är något förtrogen med förhållandena
i en mindre stad, att en organiserad
musikalisk lokalverksamhet stöter på
rent otroliga svårigheter; äfven
den mest nitiske ledare kan tröttna
eller misslyckas i den vanskliga
uppgiften att samla och sammanhålla de
ofta mycket heterogena musikaliska
krafterna.
Men finnes åter en tillräckligt stark
och energisk musikalisk personlighet,
som förmår väcka till lif det
musikaliska medvetandet och den latenta
konstkärlek, som åtminstone i gamla
kultursamhällen icke är sällsynt, skall
han kanske ha den glädjen att se
förut alldeles okända musikaliska
krafter träda fram och beredvilligt samla
sig omkring honom. Och om han
lyfter sin staf med vederbörlig energi,
skall kanske ett ädelt musiklif växa
fram lika oväutadt, som det flöt
vatten fram i öknen, när Moses med sin
staf rörde vid hälleberget.
Sådana musikaliska personligheter
med särskild förmåga att väcka och
samla, har Vesterås samhälle haft
förmånen att besitta. Följden har också
blifvit ett lokalt musiklif som utgör
ett hedrande blad i det nittonde
århundradets svenska musikhistoria.
Sådana ledande personligheter äro
Rudolf Gagge och Josef Lind.
Redan på 1830 och 1840-talen
florerade musiklifvet i Vesterås, men på
1870-talet inträdde det i sin
renäs-sanceperiod därigenom, att Gagge, (för
närvarande bankdirektör och några
och 60 år gammal) samlade de
tillgängliga krafterna till ett sångsällskap,
som utförde arbeten för blandad kör
och ensembler. Sällskapet tillväxte
under den utmärkta ledningen;
årligen gåfvos större konserter, ofta i
domkyrkan, med körer och arior ur
oratorierna »Paulus» och »Messias»,
Mozarts »Requiem», m. m. Redan år
1884 var det länge kända behofvet af
en orkester fyldt, och det s. k. »lilla
kapellet» bildadt, bestående af 3 första
fioler, 2 andra, 2 altfioler, 2
violonceller, 1 kontrabas, 2 flöjter, 2
klarinetter, 1 fagott, 6 messingsinstrument
och ett par pukor. På den första
orkesterkonsertens program läsas
namnen Haydn, Rossi, Gluck, Chopin och
Bach; därjämte förekom en anonym
komposition af dirigenten. Vid de
sedermera årligen återkommande större
konserterna utfördes sådana verk som
Lindblads »Om vinterkväll», Rossinis
»Stabat mater», bröllopsmarschen ur
Midsommarnattsdrömmen, Södermans
»Hjärtesorg», »Ett bondbröllop», »Elf-
kungens dotter» af Gade, m. m. År
1887 kände sig sällskapet starkt nog
att i domkyrkan framföra Mendelssohns
oratorium »Christus», som gafs två
år å rad; efterhand fick man göra
bekantskap med Griegs »Foran
Sydens kloster», »Landkjendning»,
Södermans »Die Wallfahrt nach
Kev-laar», Pugnos »La résurrection de
Lazare», jämte delar af en hel mängd
andra större musikverk, allt under
bankdirektör Gagges insiktsfulla och
intelligenta ledning. Vid sidan af dessa
större konserter, som vanligen
samlade en relativt stor publik,
utvecklade sig ett musikaliskt-dramatiBkt
so-cietetslif, i hvilket musiksällskapet
under många år gjorde en
utomordentligt viktig insats; genom dessa täta
och omtyckta soaréer blefvo
Vesterås-borna i tillfälle att stifta intim
bekantskap med musikens mästerverk
från skilda tider; därvid förekommo
äfveu föredrag med ämnen ur den
lokala musikhistorien samt
kompositioner af sällskapets medlemmar, främst
dess humoristiske ledare.
Om Gagges oerhörda flit vittnar
också musiksällskapets bibliotek, som
i sig innesluter en mängd prydliga
partitur, af Gagge med egen hand
af-skrifna, arrangerade eller af honom
komponerade.
Omsider afmattades dock omkring
år 1894 sällskapets lifaktighet, dels
på grund af ledarens för annan
verksamhet upptagna tid, dels af brist på
röster. Gagge drog sig tillbaka. Men
år 1897 fann emellertid sällskapet,
livars ordförande numera var en
annan ifrig musikvän, landssekreteraren
H. Udden, en ny dirigent i den unge
lektor Josef Lind, redan från det
sydsvenska universitetet bekant för sina
musikaliska intressen. Han var
genast färdig att med brinnande ifver
taga på sig alla dirigentskapets
mödor och befanns utrustad med
alldeles specifika kvalifikationer för att taga
ledningen. Han lyckades åter samla
och komplettera det spridda sällskapet
och gaf år 1898 i domkyrkan i eget
namn en konsert med bl. a.
Cheru-binis »Requiem» på programmet. Nu
kom det åter entusiasm och lif i det
rekonstruerade sällskapet och den ena
stora konserten följde på den andra.
»Die Wallfahrt nach Kevlaar»,
Normans »Humleplockningen», Schumanns
»Ziguenarlif», Griegs »Landkjendning»
och »Foran Sydens Kloster»,
Södermans Mässa, Gades »Elverskud», m.
fl. kommo nu upp på repertoaren och
fingo alla ett utförande, som fullt
motsvarade musiksällskapets traditioner;
lektor Lind ryggade ej tillbaka för så
stora verk som Schumanns »Paradiset
och Perin», (första delen) där Perins
parti visserligen sjöngs af fröken
Valborg Svärdström från Stockholm, men
allt det öfriga utfördes af inhemska
krafter. Konserten besöktes af
musici från hufvudstaden och ägnades
utförliga och smickrande recensioner
i Stockholmspressen. Vid samma
tillfälle utfördes äfven Beethovens femte
symfoni. I april detta år utfördes,
likaledes med biträde af fröken
Svärdström, två gånger å rad, förra delen
af Mendelssohns oratorium »Paulus»,
alltjämt under Josef Linds säkra
ledning.
Om man betänker att
musiksällskapet utgöres af omkring ett
hundratal dilettanter och att domkyrkans
akustik ej är tillfredsställande, måste
denna såväl som de föregående stora
konserterna anses som en musikalisk
bragd. Det är att beklaga, att
sällskapet tillsvidare åtminstone skall
nödgas inskränka sin verksamhet,
hufvud-sakligen på grund af dirigentens å
andra håll så starkt anlitade krafter.
Lektor Lind är sedan förra året
as-socié vid Musikaliska akademien. Han
ifrar varmt för kyrkomusikens
höjande och har utgifvit tvänne
mässböcker.
I Vesterås kommer som bekant
Kyrkosångens vänner att sammanträda
i början af juni, hvarvid bl. a.
kyrkliga musikfester komma att anordnas.
A. R.
––-^––-
Ur Gunnar Wennerbergs
dagboksanteckningar
under en resa i Tyskland och Italien
1851—52.
(Forts, och slut.)
Dresden, den 9 november. Jag har
varit i katolska kyrkan och hört den
berömda musiken där. Rösterna,
goss-sopraner och basar, lägre och högre,
voro utmärkt rena och fylliga.
Oak-tadt all ansträngning kunde jag, till
min förvåning, ej märka någon
alt-eller tenor-röst. Orgel-läktaren
lämnade rum åt en liten orkester, som
säkerligen bestod af utmärkta musici,
ty utförandet var ypperligt. De
kompositioner jag hörde voro åter af föga
kyrklig anda och hade varit mera på
sitt ställe i en konsertsal. Orgeln,
som är af Silbermann, begagnades
endast vid körens responsa, i livilka de
starka och klingande gossrösterna togo
sig förträffligt ut. Isynnerhet var det
ofta återkommande »Amen» enkelt och
kraftfullt. Jag kände mig stundtals
rörd nästan till tårar och benägen att
liängifva mig åt en underbart mild
och ljuf känslighet, som jag aldrig
erfarit i våra svenska kyrkor. Men den
föreföll mig tillika så veklig och
sin-ligt angenäm, att jag blygdes för den.
Den var icke andakt. Låg felet hos
mig eller i själfva sättet för
gudstjänsten? Det vet jag ej. Nog kan
det ligga i sättet; och det ligger där
säkert oftare än man vill erkänna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
