Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
salon och drucko kaffe, något som ej
bestods skoleleverna. Wennerbergs
vänlighet mot mig kanske kan
till-skrifvas den omständigheten, att vi
voro födda i samma stad och att hans
föräldrar voro nära bekanta med mina
föräldrar samt därvarande släktingar.
Allt nog, jag fick taga nyckeln till
hans rum och sätta mig och spela
där. Det hände ibland att han kom
upp innan jag aflägsnat mig och att
han då satte fram noter med sånger,
som jag fick ackompagnera. Det gamla
klaveret blef dock till slut mindre
brukbart för mina öfningar, emedan
under händerna på skaparen af »Jätten»
den ena tangenten efter den andra
lade sig till hvila och tystnad med
brustna lifssträngar, en sak som
betydde mindre för — komponisten.
Såsom granne till Wennerberg fick
jag allt emellanåt höra honom
musicera och sysselsätta sig med
komponerande. »Gluntarne» slutkomponerades
i Skara, som man vet, och jag minnes
ännu en melodi för mellansatsen i
»Afskedet på Flottsund», hvilken
sedan slopades och ersattes af den
nuvarande. Vid mina besök hos
Wennerberg kunde jag ej motstå frestelsen
att se mig om och taga reda på hvad
han hade af böcker och noter. Jag
fann då på byrå och bord högar af
musikklassiker, specielt verk af gamla
kyrkokomponister. Som lärare i
filosofi, ej mindre än för sina sånger,
var Wennerberg afgudad af oss
gymnasister, som han tog nästan
kamrat-likt. Med Af/elii »logik» och
Lind-hults »psyciiologi» hade en föregående
lärare upptröttat oss. Wennerberg
visste att bringa klarhet i dessa
ämnen och väcka intresse för dem. Ett
exempel på hur föga stelt och
högtidligt han tog lärarekallet vill jag
anföra. En eftermiddag på hösten, då
han kom till lektion hos oss i »Öfre
ringen» befanns rummet ganska kallt.
»Det är fasligt kyligt här», yttrade
han, »kan vi inte få oss en brasa?»
Ved fanns i förstulårarna, så att det
blef snart ombestyrdt. När brasan
var tänd så sade Wennerberg till oss,
som sutto uppradade som vanligt på
de främre bänkarna vid katedern:
»Kom nu så slå vi oss ned vid brasan!»
Själf ställde han och värmde sig
framför kakelugnen och vi fingo gruppera
oss på bänkarne intill bäst vi ville.
Det var en situation så treflig och
ogenerad, att sympatierna för lektorn
stego i kapp med rumsvärmen.
* *
*
Jag gör nu ett hopp öfver ett halft
sekel, och litet till, i det jag vill tala
om mina sista sammanträffanden ined
»Gluntarnes» skald. — I och för
Wennerbergsnumret af denna tidning,
som skulle utgifvas till majfesten i
Upsala d. 15 maj gjorde jag
Wennerberg ett besök. Jag ville nämligen
be honom om hans namnteckning
och lån af någon »Glunt» i
originalskrift för att reproducera i facsimile,
och i bref hade jag forberedt honom
på besöket. Jag fann honom då midt
för skrifbordet, och framför sig hade
han urklipp från stockholmstidningar
med recensioner öfver hans nyss här
uppförda oratorium. Sedan jag
hel-sat på honom och hört att han fått
brefvet, bad han mig sitta ned på en
stol vid sidan af bordet. »Jag sitter
här», sade han »och läser
recensionerna öfver mitt oratorium. De ä’ ju
ganska vänliga litet livar, till och med
den arge P. B. i Dagens Nyheter är
rätt hygglig emot mig. Hvad som
särskildt fägnar mig är att de ha godt
att säga om min instrumentation; för
de ha ju sagt att jag inte kan
instrumentera. När de gåfvo mitt första
oratorium, Jesu födelse, så påstods ju
att Nordqvist hade instrumenterat det.
Men det är lögn. Saken var den, att
när Nordqvist kom upp till mig och
ville ha det för att det skulle
uppföras med allra första, så var det några
sidor, som jag ej hunnit
instrumentera, och då sa’ jag till Nordqvist:
’Är det så brådtom, så vet jag ingen
annan råd än att du får
instrumen-| tera själf livad som fattas.’ — Se
här skall du få se. Jämför nu
manu-| skriptet till Jesu födelse och det
j här, mitt sista oratorium . . . Det är
I ju samma stil, så när som på de här
sidorna i det första; dem har
Nordqvist skrifvit. När du skrifver om
mig i din tidning, kan du gerna säga
hur sanningen är.» Det lofvade jag
ock. Wennerbergs notstil i dessa
partitur var särdeles fin och prydlig;
större och ledigare är den i
Glunt-manuskripten, af hvilka jag fick ett
till låns. Han trodde först att han
ej egde dem vidare, men fann sedan
på dem i ett bokskåp. »Ja, de
tänka nu fira Gluntarnes jubileum»,
sade han »men lika gärna kunde de
fira marschernas, som ä’ lika gamla
eller till en del äldre. — Jag har
hört af min son att Gluntarne sjungits
på någon matiné i
vetenskapsakademien af ett par herrar, som skulle ha
gjort det så bra, att han ville jag
skulle gå och höra dem. Ja, göra de
om det i höst någon gång, skulle det
vara roligt och höra hur de gör’et.»
Beträffande andra delen af hans nya
oratorium visade han mig denna, ett
rätt digert band. »Det fattas inte
mycket i att det här också är
komplett», yttrade han, »och lefver jag
till hösten, skall jag väl ha det
färdigt då.» Han anade ej då hur kort
tid han hade kvar. Wennerberg
föreföll mig lika kry, som jag sett honom
under senare år. Den döfhet, hvaraf
han börjat lida, var ej svårare, än att
jag, där jag satt vid hans bord, kunde
göra mig hörd af honom utan
betydligare höjning af rösten. Men han
klagade själf öfver sin döfhet och
hade på generalrepetitionen till nya
oratoriet tagit plats mellan kören och
orkestern för att rätt kunna följa med
utförandet.
Majfesten i Upsala och hans
hyllning där tröttade honom nog mycket.
Hemkommen låg han dagen därpå till
sängs hela dagen. Men ett par
veckor därefter träffade jag honom en
het dag sittande på en soffa i
vattenserveringen vid Kungsträdgården,
läskande sig med vichyvatten och kry
som då jag sist besökte honom.
Hatten hade han på ena sidan om sig,
snusnäsduken på den andra.
Wennerberg var redan under Skara-tiden
stark snusaro. Då jag frågade livad
han tyckte om, att jag i samband
med upsaliensiska »Glunt»-jubileet
intagit i Svensk Musiktidning utdrag af
hans för 50 år sedan i Hirsch’s
musiktidning införda resebref, svarade
han: »Det roade mig verkligen att
läsa om igen de där gamla brefven,
därför att jag finner mig ha samma
åsikter nu som då i många saker.»
Jag talade om den lilla italienska
folkvisan han intagit i slutet af
resebref-ven, och han nämnde då hur förtjust
han blef när han först hörde den
sjungas af en italiensk pojke; han
gnolade därpå igenom sången och
gaf mig sitt gillande af den
öfversätt-ning jag gjort af densamma. Strax
därefter måste jag bryta upp och taga
farväl af Wennerberg. Han nämnde
under samtalet, att han skulle resa
och besöka släktingar i Vestergötland
under sommaren. Ingen af oss kunde
då tro att det var vårt sista
sammanträffande och att han aldrig skulle
återse Stockholm. Fr. J. Hms.
Källorna till svenska
musikens historia.
Af
Tobias Norlind.
I.
(Forts.)
2. Tiden intill Gustaf II Adolfs
död.
Fornnordiska musiken. — För
tiden före 1200 sakna vi i Sverige
så godt som hvarje musikalisk
underrättelse. Då efter all sannolikhet
Sverige stått på samma kulturnivå som
Danmark, Norge, Island, kunna likväl
underrättelserna om dessa lands
inu-siklif vara upplysande äfven för vår
musikodling. Rörande bronsålderns
musik är bästa källan Angul
Ham-merichs »Studier über die
altnordischen Luren in National-Museum zu
Kopenhagen», Vierteljahrsschr. f.
Mu-sikwissensch. 1894 (Aarboger for
nordisk Oldkyndighed og hist. 1893).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1901/0105.html
