Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heller ringa. Upsala bibliotek eger på
detta område endast ett fåtal, Kgl.
biblioteket däremot besitter en rik och
värdefull samling kyrkosångböcker.
Andra stå att finna i Musikaliska
Akademiens bibliotek, Skara
gymnasiibib-liotek, samt stiftsbiblioteken i
Linköping och Västerås.
Frihetstiden. Rörande frihetstidens
musiklif finnas få historiska källor att
tillgå. För teaterväsendet kunna följande
redan- förut omnämnda arbeten
rådfrågas: C. Siifv Fr stolpe »Svenska
teaterns äldsta öden», Sthm 1882; F. A.
Dahlgren »Anteckningar tun
Stockholms teatrar», Sthm ISS&i; <7. E.
Klemming »Sveriges dramatiska
litteratur», Sthm 1863—79. Öfriga verk
rörände teatern under denna tid såsom:
Johan Flodmark »Kgl. svenska
skådespel i Stockholm 1737—53. Ett
150 års minne», Sthm 1887; V.
Sved-hom »Studier rörande Frihetstidens
tragiska diktning». Ups. 1872; Karl
Warburg »Det svenska Lustspelet
under Frihetstiden», Ups. 1876; Erik
Lund »Blad ur svenska teaterns
historia, II. Landsortsteatern på
1700-talet» (Nu I: 1875), blifva för
musikforskningen af sekundärt värde. Af
berömda svenska mhsici från denna
tid är endast hof kapell mästaren Johan
Helmich Roman närmare hisloriskt
behandlad. De-viktigaste biografiska
uppgifterna om honom hämta viiSahlstedts
»Minnestal öfver Roman», Sthm 1767.
En utförligare biografi läses dessutom i
Früh. Grönhamns inledande öfversikt
till »Oskar Fredriks högtidstal i Mus.
Akademien 1864—71», Sthm lOS^.’
Om kammarmusikens ståndpunkt på
F720-talet få vi underrättelse i Adolf
Lindgrens ^uppsats »En tabulaturbok
i Kalmar» (111. Tidn. 1893). I
huf-vudstadens konsertväsen under senare
delen af 1760-talet få vi en liten
inblick ’ genom t Johan Gabriel
Oxen-stjernas ’ Dagboksanteckningar åren
1769 — 71», utg. af Gust. Stjernström
(Litt, sällsk.) Ups. 1881.
Koncertvä-sendet i Göteborg på 1750- och
1760-talet afhandlas ingående af Wilhelm
Berg i »Göteborgs äldre teatrar» I
Göteb. 1896 ss. 101 —115. Musiken
i Upsala omkring midten af 1700-talet
omtalas i Gustafsons »Gottlands
nations historia», Ups. 1873.
Kyrko-och skolmusik afhandlas utförligast i
Hiilphers’ »Historisk afhandling om
musik och instrumenter». Värdefullast
blir naturligtvis den samma arbete
vidhängda beskrifningen öfver
Sveriges orgelverk. Linköpings orgelverks
historia beskrifves dessutom närmare i
And. Ol. Rhyzelii »Christelig
Orgel-verksinvigning uti Linköpings
domkyrka d. 19 Aug.1733»,Link. 1733. Om
musikundervisningen i skolorna under
förra hälften af 1 700-talet fås värdefulla
upplysningar i Hugo Hemlunds
»Bidrag till den svenska
skollagstift-ningens historia» I 1718 —1760, Sthm
1882.
Musikbref från München.
ii.
Den 20 Aug. öppnades, såsom
inskriften öfver hufvudingången lyder,
»åt den tyska konsten» ett nytt
hemvist, hvars make hittills näppeligen
existerar i medelpunkterna för vårt
moderna teaterlif. Hvad Richard
Wagner för ett fjärdedels sekel sedan
gaf världen såsom förebild till en
mönsteranstalt af en för det ideala
förverkligandet af hans konstnärliga idéer
ägnad teater, har nu här för förstå
gången efterbildats. I déff stad,-’där
en i högsta måtto estetisk konungs*
dröm en gång icke kunde blifva
verklighet, har under förändrade
tidsförhållanden åtminstone det realiserats,
hvartill den förre högt och klart
uppmanat konstvärlden genom sitt ord
liksom genom sitt Bayreuth-verk. Att
kalla till lif en teaterskapelse efter den
af liönom gifna förebilden kan därför j
icke betyda annat än afsikten att till
det yttersta uppfylla hans intentioner.
Den nya Prinsregent-teatern torde ock
kunna i det väsentliga anses motsvara
de anspråk, som härför kunna ställas
på en dylik byggnad.** Återstår nu
att se, om detta lika väl här, i en
storstads oroliga vimmel, är möjligt.
Undertecknad hade på grund af sin
afresa från München allenast tillfälle
att öfvervara det galaspektakel,
hvarmed det nya festspelhuset
högtidligt invigdes, äfveftsotn en del af
andra ordinarie föreställningen, »Tristan
j’i und Isolde». Det förra ägde rum
inför en fulltalig, inbjuden publik,
bestående af eliten af
hufvudstads-socie-teten samt af den tyska konst- och
skriftställarvärlden. Förgäfves
riktades emellertid blickarna åt den för
teaterns »höge beskyddare»,
prinsregenten, bestämda logen. Det kgl.
hof-vets medlemmar voro genom sorgen
efter den kort förut aflidna
enkekej-sarinnan samt och synnerligen
förhindrade att närvara. Så mycket mera
talrikt företrädda voro de resp.
direktionerna för de förnämsta tyska
tea-trarne; särskildt märkes
representanten för Preussens »kgl. Schauspiele»,
geheime-regeringsrådet Pierson,
intendenterna för hofteatrarne i Dresden
ock Stuttgart, grefve v. Seebach och
frih. v. Putlitz, samt direktören för
Breslaus »Stadttheater», dr Th. Loewe.
Af framstående sceniska konstnärer
* Ludwig II:s af Bayern älsklingsplan att
uppföra Wagners festspelhus i själfva
huf-vudstaden och vid Isarflodens strand, hade gått
om intet pä grund af lians samtidas fördomar
och misstroende, men återupptogs af förre gen.
intendenten, frih. Karl v. Perjall i början af
1890-talet och fullföljdes af densammes
efterträdare Ernst v. Possart, tack vare hvilkens
brinnande nitälskan för konsten ett
aktiesällskap kom till stånd, som på något mindre än
ett är lät konstruera den nu fullbordade
byggnaden.
** Några mindre lyckade »pointer» i fråga
om anordningarne äro påpekade i det följande.
hade bland andra Ernst Kraus och
Baptist Hoffmann från Berlin-operan
äfvensom Wagner-sångaren,
barytoni-sten van Rooy tillstädeskommit.
Bayreuth hade däremot betackat sig för
Possarts invitation och lyste
ostentativt med sin frånvaro, ett visserligen
ingalunda öfverraskande, men icke förty
mindre klokt beteende.
På slaget sex klingade de från
sistnämnda stad bekanta fanfarerna, hvilka
jämväl här blifvit det vedertagna
tecknet till hvarje akts början, hvarefter
de första takterna af den af Max
Schillings komponerade
»inledningsmusi-ken»* genljödo från orkestern. Fröken
Swoboda framsade en af Hans v.
Hopfen författad prolog, som afslutades
med den bayerska kungssången. På
dessa sedvanliga och af publiken mera
likgiltigt mottagna
invigningsformalite-ter följde det med stormande bifall
mottagna förspelet till »Meisiersängcr»,
och till sist gick ridån upp för andra
afdelningen af samma operas sista akt.
Redan den sceniska anordningen af
festplatsen utanför den högst målériskt
framställda gamla riksstaden erbjöd
en utomordentligt liffull och färgrik
tafla. Synnerligen anslående verkade
körerna, och då de första
solostämmorna, själfva »altmeister» Eugen
Gu-zas och dr Raoul Walters, förklingat,
var allmänna meningen, att den nya
lokalens akustik var den bästa
möjliga. Den förres oöfverträffliga
personifikation af den gamle N itrn
bergdiktaren Hans Sachs — vid följande
föreställningar återgifven af den ännu på
höjdpunkten af sitt konstnärskap
stående, särskildt såsom tolkare af detta parti
berömde Theodor Reichmann från
Wiens hofopera, hvilken jämväl var
representerad genom en präktig David,
hr Fritz Schrödtei–-uppvägde hans af
tidens tand ej fullt oberörda
röstmedel, och såsom boren sångare visade
sig hr Walter ej mindre än själfva
hjälten i den Wagnerska operan, hans
ridderlige namne från Franken.
Det hela gestaltade sig till en
glänsande ovation för intendenten v.
Possart samt hans konstnärliga
generalstab, hofkapellmästaren Herm. Zumpe
och maskihdirektören Lawtcnschläger,
äfvensom teaterbyggnadens skapare,
arkitekten Littmann, hvilka samtliga
till sist upprepade gånger inropades.
Den förstnämnde riktade till publiken
ett kort, men kärnfullt tal, som
hälsades af en ny bifallsstorm. Såväl i
och för sig som betecknande för det
; nya konsttemplets syften, torde det
i vara af intresse att »in extenso»
åter-gifvas. »’Åt den tyska konsten’» lyder
! inskriften öfver ingången till detta hus,
och vi vilja ifrigt bemöda oss att vårda
denna konst i dess äkthet och renhet
i samt att hålla densammas fana högt.
Hvad Richard Wagners skapelser
beträffar, så skola vi ägna oaflåtlig
sorg-fällighet åt deras stilenliga sceniska
och musikaliska återgifvande, trogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
