Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stahr, hvari såsom hufvudpunkten
Wagner framhåller det kristliga i
hans operadikt. Stahr hade i sin
uppsats särskildt fäst sig vid Lohengrins
sista farväl till Elsa, då han säger:
»Ich muss! ich muss! ich muss! mein
süsses Weib! Schon zürnt der Graal,
das ich ihm ferne bleib». (Farväl min
ljufva brud; jag mäste lyda kalkens
bud). Härom yttrar Stahr: »Man kan
med Lessing svara» kein Mensch muss
müssen» — ingen menniska måste,
om man ej betänker att Lohengrin
just är olycklig nog att icke vara en
människa utan en gud, eller snarare
en serafisk soldat, underkastad sin
gudomlige krigsherres vilja. Enda
möjligheten att gifva dikten ett rätt
slut bestod uti att humanisera
my-tlien ... Den Lohengrin, hvilken
såsom Graals soldat uppoffrar allt annat,
må vara ett riktigt uttryck för
gudomlig transcendens med dess o- eller
öfvermänsklighet; men för oss
människor, som endast kunna se och
känna mänskligt, är han endast en
spöklik skugga af en världsåskådning
efter hvars undergång vårt förnuft,
vår öfvertygelse trängtar.»
Betydelsen af Wagners bref ligger
mindre i svaret på Stahrs kritik, än
i mästarens märkliga bekännelse
rörande sina planer och arbeten. Man
finner då att »Siegfried», som
slut-komponerades i febr. 1871, diktades
tjugu år förut, år 1851.
Brefvet följer här.
Min högst ärade vän!
Ni kan lättast göra er ett begrepp
om det intryck, som edert — mig nyss
meddelade — omdöme om min
»Lohengrin» gjort på mig, om jag
berättar er, att jag tills nu med ett visst
— hur skall jag säga? — småleende i
allt livad som yttrats om detta arbete
— trots all förväntan — just saknat
en punkt, eller rättare, ej funnit den
berörd, den som ni med så drastisk
skärpa framhållit.
Det är mig omöjligt att nu skrifva
något utförligare härom; just nu är
jag inne uti en skapelseprocess, från
hvilken livarje kritisk utflykt är mig
omöjlig. Ursäkta därför den korthet,
hvarmed jag gör er några för mig
viktiga meddelanden.
Mellan min »Lohengrin» och mitt
nuvarande förehaf vande ligger en värld.
Förfärligt pinsamt för en sådan som
mig är att se sitt redan urkrupna
ormskinn ovillkorligen framhållet
såsom ens rätta gestalt. Vore allt så
som jag önskade, då skulle
»Lohengrin» — hvars diktning inföll 1847
— länge sedan varit förgäten för nya
arbeten, hvilka nöjaktigt för mig
betygade mitt framåtskridande.
Låt mig berätta er följande. 1845
var musiken fullständigt färdig. 1848
inträffade revolutionen: alla töcken
skingrades för mig. 1849 måste jag
taga till flykten, med jubel vände
jag allt det gamla kramet ryggen, 1
jag skaffade mig luft genom en
broschyr »Kunst und Revolution»,
samlade mig på allvar med den lilla boken
»Das Kunstverk der Zukunft»
(»Framtidens konstverk»). Jag kom så långt,
att jag ändtligen äfven till mitt
husliga lif ville bryta med hela världen.
Då föll min blick en dag på det
undanlagda »Lohengrin»-partituret: det
grämde mig att jag inte fått höra en
enda ton ur detsamma. Jag skref då
beskedligt ett par rader till Liszt: om
det roade honom kunde han ändå
någon gång instudera det i Weimar. —
Nå det skulle just vara Liszt, som så
tog saken på allvar — som sagdt,
när ingen råkat på den punkt ni
träffat, måste jag nästan skratta: — nu
skrattar jag inte mer, i stället kan
jag nästan förarga mig öfver att
»Lohengrin» sett dagen. Om ni lärt känna
mina dikter i närvarande tid skulle
ni inse hvarför! —
Så mycket vill jag dock säga! Det
fägnar mig i alla fall att en gång så
liårdnackadt hafva stått på den
kristliga ståndpunkten, och detta som
konstnär — med fullaste naivitet. Då jag
hade »Tannhäuser»-texten färdig,
begärde någon af mig att jag skulle låta
Venus segra öfver Elisabet: — jag fann
förslaget präktigt, men jag svarade att
då kunde jag icke skrifva någon
»Tann-häuser». Emot den färdigtryckta
»Lohengrin» uppstod hos en af mina
intelligentaste vänner det allvarligaste
betänkande: Lohengrin måste slutligen
blifva människa. Just samma
betänkande som utgör edert inkast. Jag
började verkligen fundera på saken
och för mig själf uppställa
ändringsförslag; jag gjorde mig all möda att
ljuga fram för mig en öfver vunnen gud
o. s. v. — lyckligtvis tillfredsställde
ingen af dessa ändringar mina
vänner; ville jag släppa Lohengrin fri, I
måste han blifva fri sådan han var,
d. v. s. sådan som nu en gång det
kristna folket gjort honom — så vida
icke jag skulle råka ut för den ena
inkonsekvensen efter den andra. Jag
försatte honom i ett fullkomligt rus
af musik: det var intet annat att göra;
sålunda räddade jag mig åtminstone
från en rationalistisk opera.
Jag vet hvad ni förstår med den
entoniga, orytmiska musiken: lösningen
på den fråga som är grundläggande ’
härvidlag tänker jag för min del gifva
er teoretiskt i tredje delen af min
snart utkommande bok: »Oper und
Drama». Grunden ligger icke i
musiken utan — alldenstund nu musiken
endast kan vara språket i sin fulla
blomstring — i språket själft, i
versen. Vi ha nu obildade verser, inga
verkliga. Också mitt musikaliska
uttryck hänger alltid endast osinnligt
tillsammans med språket. Dit har icke
teorin ledt mig — trots det att min
teori förr faller er i ögonen än det
praktiska arbetet, ur hvilket jag hem-
tade teorien: denna har jag från min
dikt »Siegfried’s Tod», i hvilken jag
alldeles af sig själf kom på det språk,
som är nödigt för musiken.
I en sak gör ni mig kanske orätt:
ni kallar min »Lohengrin» en verklig
polemik mot den moderna operan; ni
förehåller mig i den puritansk ifver.
Godt! men kalla det icke en afsiktlig
polemik; då jag skref denna opera kom
jag in i ämnet på ett sätt som icke
lät mig ha någon annan afsikt än
att frambringa ett verk så rikt och
yppigt, så rätt musikaliskt som
möjligt; och denna afsikt var så långt
skild från allt protesterande, att jag
tvärtom förbisåg allt som verkligen
kunde göra detta arbete till en
pro-testation. Nog härom! jag kan nu
icke kritisera, och kan det måhända
öfver hufvud aldrig. — Men, — om
ni visste hur det var, när jag läste er
uppsats! Sedan 6 år har jag suttit
med pennan öfver min »unge
Siegfried»; just i dag har jag fullständigt
(dialogiskt) utkast färdigt till
slutscenen — Brünnhildes uppväckande. När
ni får lära känna den scenen, tänk på
mig huru jag måste vara till mods,
då jag hörde er tala om mig.
Nå, jag tackar er och hoppas att vi
blifva vänner! Går ni in därpå? —
Liszt vill ännu göra en hemlighet af
»ung Siegfried». När jag är färdig
med versen, så skickar jag den till
Weimar — Liszt skall genast låta er
få del af den, då får jag också lugn
att skrifva till er mera och — som
jag hoppas — bättre än nu.
Lef väl och mottag ännu en gång
mitt hjärtliga tack!
Eder mycket tillgifne
Richard Wagner
Enge n. Zürich, 31 maj 1851.
Musikpressen.
På Abr. Lundquists (Georg Abr.
Lundquists) förlag har utkommit:
För piano två händer:
Gcri.itt, C.: Vid hemmets härd, 12 srmi
pianostycken i omfång af 5 toner Op. 197
Pr. 1 kr.
Sjögren, Kmii. : Marche nuptiale
(Bröllopsmarsch). Prélude pathetique et intermezzo.
Prélude funebre (Sorgmarsch). Pr. 2 kr.
Teii.man, Chr. : Vära vackraste folkvisor tär
piano, n:o 11 »När jag var en liten gosse»;
n: 12 »Af hjärtat jag dig älskar»; n:o 13
Per Svinaherde; 14 »Och inte vill jag sörja»,
ii 60 öre.
Rendahl, C. W.: Vermländska låtar,
samlade af Nils Keyland, arrangerade för piano
(eller violin). Pr. kr. 1,50.
WlLl.NERS, E.: En nutiila Fryksdals-Dans
(Rheinländer); 50 öre.
PucciNt, G.: La Boheme. Potpourri. Pr.
2 kr.
Boito, Arkigo: iVeßstofelcs. Potpourri med
öfverlagd text. Pr. 2 kr.
Verdi, G.: Trubaduren. Potphurri med
öfverlagd text. Pr. kr. 1,50; — La Traviata.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
