Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verksamhet 1881 — 98 i samma tidning
1898 n:r 9. Mazérska
kvartettsällskapets historia finnes särskildt
be-skrifven i ett litet häfte utgifvet med
anledning af sällskapets 50-års
jubileum: »1849—99. Mazérska
kvartettsällskapet. Ett femtioårsminne»,
Stockholm 1899. Andra nordiska
musikfesten i Stockholm 1897 i tryck
ut-gifna programbok kan tjäna till
orientering för musiken vid Oskar II:s
25-års jubileum. Äfven Svensk
Musiktidnings dubbelnummer 1897 (n:r
11 —12) med anledning af jubelfesten
lämnar underrättelse om musiken vid
samma tillfälle. För kännedomen om
Stockholms musiklif kan äfven Ludvig
Normans »Musikaliska uppsatser och
kritiker 1880—85», Stockholm 1888,
vara af värde. För svenska musiken
i allmänhet, dock särskildt
Stockholmsmusiken, under Karl XIII och Karl
Johan är af intresse »J. O.
Nauck-hoffs Memoarer», utgifna af Arvid
Armfelt (Ur svenska hofvets och
aristokratiens lif II, Stockholm 1880).
De bästa underrättelserna om
Stockholms musiklif fås dessutom i
musiktidningarna, kvarom mera sedermera.
(Forts.)
––––––
Om sångföredrag
af Algot Lange.
Operasången har närmast gifvit oss
ett och annat skäl att påpeka hvad
Algot Lange yttrar i sin förra året
utkomna bok »Om tonbildning i tal
och sång». Dess kapitel om
»Föredrag» taga vi oss sålunda friheten att
här anföra. Det innehåller med några
uteslutningar följande:
Sången är ju icke något annat än
ett stegradt språk, språket i affekt,
då det antager bestämda notvalörer,
rytm och tonhöjd. Äfven i talet kan
man märka stigande och fallande
intervaller och en viss rytm. Har
taltonen samma fulla resonans som
sångtonen, så är det ej godt att afgöra,
livar gränsen är mellan tal och sång.
Man gör därför bäst i att med den
mogna ton, man genom rationelt
studium förskaffat sig, sjunga texten så,
som man skulle framsäga den
hög-stämdt och naturligt. Detta är då
säkert det riktiga, förutsatt att
tonsättaren komponerat med samma mål
för ögat, hvilket icke alltid är
händelsen. Men det finnes lyckligtvis
fullt upp af goda tonsättare. Bachs
och Glucks recitativer, för att nu icke
tala om Wagners operor, erbjuda till
exempel det härligaste öfningsmaterial
man kan önska sig i afseende på
naturlig deklamation. Där har man
medel att realisera
sammansmältningen af ton och språk, så att de bilda
ett idealiskt tonspråk. Läraren skall
uppegga eleven till att fritt söka det
sanna uttryck, som hans egen
personliga känsla ingifver honom. Äro
tonbildning och artikulation i förväg
mogna och korrekta, så är det ej
svårt att finna detta uttryck, om
nämligen eleven öfver hufvud har någon
musikalisk känsla och intelligens. Han
bör därför ej sjunga saker, som ligga J
utanför hans intresse och smak.
Imitation af lärarens föredrag är i sådant
fall ett dåligt surrogat. De stå till
exempel på olika bildningsgrad och
ha olika erfarenheter i lifvet, olika !
temperament o. s. v. Det är detta
sätt att blindt imitera en förebild som
ledt till de ledsamma och tomma pre- j
stationer, hvilka karaktäriseras med 1
uttrycken deklamation, att deklamera.
Likaså med den dramatiska
framställningen. En konstnär, som
framställer en karaktäristisk Mefistofeles, kan
åt en elev, som ej har de
nödvändiga förutsättningarna för förståelse
j af rolen, blott meddela det rent yttre.
Följden blir en mannequin, om
hvilken publiken på sin höjd och till
lärarens måttliga tillfredsställde kan
säga: »Man ser, att han är elev af
i den och den.» Det som sjunges,
sä-ges och framställes skall vara lefvadt,
kändt, personligt.
Sångaren är alltför frestad att
lik-! som skådespelaren ersätta hvad som
brister honom i tonens mogenhet och
i förmåga af sant uttryck genom rop
och kraftutbrott, som i all sin
enformighet blott trötta honom själf och
, åhörarne. Skall han så öfvergå till
milda känslor, så blir hans brist på
i behärskning af tonen lika kännbar
j och hans pianoton blir då utan
resonans, fadd och innehållslös. Men
under förutsättning af en mogen ton
\ får ej heller sångaren lika litet som
skådespelaren öfverlämna föredraget
åt ögonblickets inspiration. De kunna
’ ej som målaren eller tonsättaren säga:
1 jag spelar eller sjunger ej förrän jag
känner mig inspirerad. De måste
göra sin prestation på ett bestämdt
klockslag. Om då ej inspirationen är
[ för handen, ty den är en mycket
flyktig och nyckfull tingest, så står han
där vackert oförberedd. Han skall
gripa inspirationen under
förberedandet af sången eller rolen, ty under
prestationen har han åtskilligt annat
som distraherar och påkallar hans
; uppmärksamhet. Han skall då med I
j behärskad rörelse söka återfinna de i
j sanna uttryck af affekt, som han hade
i förberedandets, i konceptionens
ögonblick. Att leda honom på rätta
spåret, att gifva honom impulsen i den
rätta riktningen är den konstnärliga
! undervisningens uppgift.
För att kunna helt liängifva sig i
| sången är det enligt min erfarenhet
I nödvändigt att lära sig sången
utantill, att under inlärandet åter och åter
upprepa den som en katekesläxa, så [
länge att sångaren ej mera besväras
af svårighet att minnas musik eller
text. Då först kan han med sin
mogna ton, som villigt lystrar hans
vilja, fullt hängifva sig åt innehållet
och etablera korrespondens med sina
åhörare. Notpapperet utgör ett
hinder för både sångare och åhörare.
(Forts.)
Musikpressen.
På Abr. Lundquists förlag har
ut-gif vits:
För piano två händer:
Hai.i.én, Andreas: Valda stycken ur
musiken till Karl Erik Forslunds sagospel >Det
otroligaste». Pris kr. 1,60.
Berger, Rodolphe: Amoureuse, Vals tres
lente. Pris kr. 1,50.
Det Nordiske Forlag.
Musikforlaget: Ilenr. Hennings, Köpenhamn, har
utsändt:
För piano, 2 händer:
Berkny, Henri: Ilaanden. Pantomime, i
1 akt. Potpourri. Pris kr. 1,50; —
Orientalisk dans, ur pantomimen »Ilaanden», Pris
1 kr.
På Otto Jonasson-Eckermanns
förlag, Berlin, har utkommit:
För en röst med piano:
Wennerberq, Sara: Nationalhymn (g-ess).
Text af Karl Nordmark. Pris 75 öre.
Expeditionen af »Ljus» har utsändt:
Svensk säng. N:o 40, innehållande för
piano: kuplett ur »Zigenarbaronen» af Joh. Strauss.
— Musikhistoria: Från Pulestrina till Wagner
(forts). — N:o 41 för piano: J. Strauss:
Annen-Polka — Musikhistoria: Från Palestrina till
Wagner (med illustrationer), forts.
Af Halléns stycken ur sagospelet
»Det otroligaste* äro de för sång
försedda med öfverlagd text. De
särskilda styckena äro: Balladen om kung
Gamle och prinsessan Solia; 2
Kärleksscen; 3 Visa i folkton; 4 Drömsynen
(melodram); 5 Trollklockan (Solen); 6
Folkvisa; 7 De nio sånggudinnorna
(Gavott). Musiken, som vi ännu endast
lärt känna i klaverutdrag, är i
populär stil, innehållande rätt anslående
musik i melodiskt och harmoniskt
hänseende. — Valsen af Berger är en lätt
salongsvals, verkligen rätt vacker och
som lär ha vunnit stor popularitet.
Då pantomimen »Haanden»
uppfördes här nyligen med fru Wiehe-Berény
yttrade vi att hennes mans musik till
den var ganska lyckad. Den
föreligger nu i potpourri som innehåller godt
urval. Separat finnes att tillgå den
orientaliska eller mauriska dansen i
densamma. Båda häftena bära på
titelbladet fru Wiehe-Berénys porträtt.
Sara Wennerbergs »Nationalhymn»
bär invändigt titeln »Sverige». En
varm fosterländsk stämning genomgår
sången i ord som musik.
––-*––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
