Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 15 Januari 1902 - Gina Oselio-Björnson (med porträtt) - Emile Sauret (med porträtt) - »Tannhäuser» i Paris 1860 (Bref af Richard Wagner)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ber k. operan såsom Carmen och
Margareta-Helena i »Mefistofeles.» I
fyra påföljande år fortsattes detta
gästspel här, hvarunder hon 1889 sjöng,
jämte sistnämnda parti, Elisabeth i
»Tannhäuser», Margaretha i »Faust»,
Leonora och Carmen. Detta i nov. och
dec., hvarpå hon 1 jan. 1890 gaf en
afskedskonsert i Berns’ salong; 1890
i april, Valentine i Hugenotterna»,
Desdemona i Verdis »Otello», en
vokalt som dramatiskt mästerlig
framställning — samt Leonora (jämte hr
Bötel, som gäst); 1891 sjöng han jämte
sistnämnda partier Margareta-Helena
och Carmen (med hr Bottero som gäst);
1892 samma partier som de senaste
åren och Margareta i »Faust.» Äfven
dessa år inträffade gästspelet vårtiden.
Den 4 dec. 1898 ingick fröken Oselio
äktenskap med skådespelaren Björn
Björnson, son af den berömde skalden,
och som nu är direktör för Kristiania
nationalteater. Paret Björnson har
sedan i hemlandet samt i Köpenhamn
och nyligen i Stockholm gifvit
musi-; kalisk-deklamatoriska föreställningar
äfvensom tidtals vistats utomlands,
hvarunder fru Oselio-Björnson
fortfarande uppträdt på scenen. Så sjöng
hon 1894 Carmen på Costanzi-teatern
i Rom, gästade 1894—4896
Köpenhamns kungl. teater, där hon i sept.
1895 sjöng Carmen för 100:de gången
och då blef mycket firad. I mars
1896 gaf paret .Björnson en
afskeds-föreställning i Köpenhamn och kort
därefter torde sångerskan ha angripits
af den halsåkomma, som sedan under
ett par år gjorde henne oförmögen att
sjunga offentligt. På sommaren 1898
meddelades emellertid att hon var
fullständigt återställd, och mot slutet af
september lät hon höra sig i »Faust»
hemma på Nationalteatern under rikt
bifall, som äfven kom henne till del
när hon där i april 1900 uppträdde
i »Carmen» med danske tenoren
Herold. I början af förra året sjöng
hon Margaretha i »Faust» och Carmen
på Theater des Westens i Berlin med,
såsom det heter, god röst och
framstående sångteknik, väl emottagen af
publiken. Hennes uppträdande i
september förra året såsom Senta i »Den
flygande Holländaren», jämte hr
Forsell på Kristiania Nationalteater har
här förut omnämnts liksom hennes
konserterande härstädes i oktober, då
en ådragen förkylning emellertid
gjorde sångerskan indisponerad. Det
sades då att fru Oselio-Björnson
till-ämnat ett nytt gästspel å vår kungl.
operascen, och vår musikpublik
motser helt visst ett sådant med stort
intresse, i minnet af de triumfer hon
där förut firat.
Emile Sauret.
I dossa dagar ha vi nöjet att ater
! höra i vår hufvudstad den berömde
violin-virtuosen och -läraren Sauret,
som ej på mycket länge gästat vårt
land. Första gången skedde detta
1883 i febr. då han hade den
betydande piauisten Xaver Scharwenka till
följeslagare. Andra gången vid samma
tid 1886 konserterade han ånyo jämte
pianisten Felix Dreyschock, och det
var då som man samtidigt på
konserter fick höra dessa i förening med
Eugen Ysaye, då äfven vår bekante
sångare Salom. Smith medverkade.
Senaste gången hr Sauret lät höra
sig hos oss var i april 1891, då han
biträdde på Filharmoniska
orkesterkonserten i Musikaliska akademiens
stora sal samt därefter medverkade
på en konsert, som gafs å kgl. operan.
För hr Saurets konserter här denna
gång skola vi på en gång redogöra i
nästa nummer.
Emile Sauret är född fransman,
i Dun le Roi (Cher) den 22 maj 1852.
Han studerade violinspelet vid
kon-servatorierna i Paris och Brüssel, där
han blef lärjunge till Bériot. Sauret
började redan vid tidig ålder att resa
och uppträda med sin violin i
Frankrikes och Italiens förnämsta städer,
i Wien och London 1866. År 1872
gjorde han med Strakosch sitt första
besök i Förenta staterna, det andra
| gjorde han 1874—76. I Newyork
blef han bekant med Biilow och
Ru-binstein, och vid sin återkomst till
Leipzig välkomnades han af den
se-| nare, som då vistades där för
repetitionerna på »Das verlorene Paradies».
Sauret gjorde sin debut i Gewandhaus
i maj 1876 med Mendelssohns
konsert, och blef på det varmaste
mottagen. Han återvände likväl
omedelbart till Amerika, och det var icke
förr än han återkommit därifrån 1877
och gjort två långa och ytterst
framgångsrika turnéer genom Tyskland
och Österrike, som hans rykte blef
stadgadt i hans fosterland. Sauret
var 1880—81 lärare vid Kullaks
konservatorium i Berlin och blef 1891
Saintons efterträdare såsom
violinprofessor vid k. musikakademien i
London. Han var ett par år förenad
i äktenskap med Teresa Carreno, den
berömda pianisten, som sedan ingått
nytt äktenskap. Emile Sauret är en
af nutidens förnämsta virtuoser och
gedignaste violinkonstnärer. Han har
komponerat en violinkonsert i G moll
och flera andra solostycken med eller
utan orkester.*
* Det porträtt af konstnären vi här
lämnat är af äldre datum. Något nyare ha vi
ej hunnit till detta nummer anskaffa. Det
visar emellertid äfven konstnärens nuvarande
utseende. Red.
»Tannhäuser» i Paris 1860.
(Bref af Richard Wagner.*)
Paris, 27 Mars 1861.
Jag har lofvat er att en gång i
detalj redogöra för hela min parisiska
Tannhäuserhistoria; nu då denna tagit
en så afgörande vändning är det mig
själf en tröst att genom en lugn
framställning af saken — liksom inför mig
själf — komma till slut med densamma.
En riktig förståelse af hvad därvid
tilldragit sig kunna ni alla få endast
om jag samtidigt visar de orsaker,
som till sist förmådde mig att öfver
hufvud uppsöka Paris. Låt mig alltså
börja med dem.
Efter att i nära tio år ha varit
utesluten från möjligheten att uppmuntra
mig själf - om också blott för en
kortare tid — genom att deltaga i goda
uppföranden af mina dramatiska
kompositioner, kände jag mig slutligen
tvungen att uppsöka en vistelseort,
som med tiden kunde möjliggöra denna
för mig nödvändiga lefvande beröring
med min konst.
Jag hoppades först kunna finna denna
ort i någon anspråkslös vrå af
Tyskland. Hos storhertigen af Baden, som
redan med rörande välbevågenhet
beviljat uppförandet af mitt senaste verk
i Karlsruhe under min personliga
medverkan, sökte jag under sommaren 1859
på det enträgnaste utverka tillåtelse för
mig att genast få förvandla det
till-ämnade temporära besöket till en
oaf-bruten vistelse i hans land, då jag i
annat fall icke hade någon annan
utväg än att bege mig till Paris och
där slå ned mina bopålar. Uppfyllandet
af min bön befanns vara — omöjligt.
Då jag nu på hösten samma år
flyttade till Paris, behöll jag
fortfarande uppförandet af »Tristan» i sikte,
och hoppades att för dess skull bli
kallad tillbaka till Karlsruhe till den
3 dec.; sedan verket en gång där
kommit till uppförande trodde jag mig
kunna öfverlämna «let åt Tysklands
öfriga scener; utsikten att i framtiden
kunna få förfara med mina öfriga verk
på samma sätt var mig tills vidare
nog, och Paris behöll under detta
antagande för mig sitt enda intresse
därigenom att jag där emellanåt kunde få
höra en god kvartett, en utmärkt
orkester, och sålunda skaffa mig ett
upp-! friskande umgänge åtminstone med
själfva uttrycksmedlen i min konst.
* Då Wagners »Siegfried» i dessa dagar
mottagits med jubel i Paris, sedan under
senare år »Lohengrin», »Valkyran» och
»Mäster-sångarne» haft succés på Stora operan — allt
bevis på att parisame blifvit
Wagner-entusi-aster i st. f. Wagnerfieuder, taga vi oss
friheten att för jämförelsen mellan förr och nu
införa denna uppsats, hemtad ur af oss
anmälda »Richard-Wagners skrifter i urval», öfv.
af W. Peterson-Berger (Beijers förlagsaktiebol.)
Anmärkas må att en senare
Wagner-demonstra-tion (mot »Lohengrin») hade sin rot i
tyskhatet efter sista fransk-tyska kriget. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
