Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1902 - Följetong: Ett stilla konstnärslif, af Elise Polko - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enträgna böner förskaffat sonen
förmånen att bli upptagen i Solitude.
Rudolf skulle först blifva bildhuggare
— så hade hans fader bestämt —
och hade redan flitigt modellerat i
lera under en skicklig lärares
uppsikt, men lians musikaliska anlag
framträdde så afgjordt, att den arbetsamme
gossen ganska snart fick med lif och
själ följa sin egentliga kallelse.
Kapellmästaren Poli undervisade honom i
komposition, och den outtröttligt
fram-åtsträfvande, unge musikern
underhjälpte denna undervisning genom
if-rigt studerande af Mathesons och
Mar-purgs arbeten, samt genom oaflåtligt
umgänge med Baeh’s, Benda’s och
Jomelli’s verk.
Bar någonsin ett ansikte prägel
af konstnär med »Guds nåde», så
var det den unge Rudolfs. Denna
milda melankoli, utan hvilken nu en
gång för alla intet äkta
konstnärshuf-vud är tänkbart, låg på hans rena
panna, blandade sig med den fina
mun-ners behagliga leende och mildrade
den eldiga blicken ur det stora mörka
ögat. Han skakade just sitt rika,
mörka hår tillbaka, lutade sig ned och
satte stråken mot strängarna, då
dörren öppnades, och en ung högväxt
man, förande vid handen en liten
älsklig flicka af fein eller sex år, inträdde.
Han steg upp, lutade violoncellen emot
stolen och tryckte den inträdande med
en blandning af häftighet och
skygghet intill sig. »Hvad vill du Fredrik!
Hvad för dig på en så ovanlig tid
hit?» frågade han upprörd och lutade
sig ned för att kyssa barnet, som
tyst, men utan fruktan, såg upp till
honom med sina vackra, blå ögon.
»Mina föräldrar kommo i dag på
morgonen hit från Ludwigsburg», ljöd
svaret, »de ämna stanna öfver en dag
i Stuttgart, och då jag just hade en
half dags ledighet, tiggde jag ifrån
dem min yngsta lilla syster Nanette.
Hon är alldeles tokig af glädje när
hon hör musik! Rudolf, spela något
för mig, ty jag har i dag en särdeles
åtrå efter din violoncells veka toner.»
Efter dessa ord kastade han sig på
en stol, tog barnet upp på sitt knä
och riktade, full af väntan, sina ögon
mot vännen.
Det var underbara ögon!
Ögonlocken och de undre kanterna
företedde visserligen en lindrig, krampartad
rodnad, men i blicken lyste med
öf-vertygande klarhet denna frapperande
stråle från ofvan, som benämnes: snille.
Dessa ögon kunde blott tillhöra en
ovanlig människa. Rödlätt, tjockt hår,
konstlöst tillbakastruket, härlig panna,
bländande ansiktsfärg, ädel profil, hög,
men vårdslöst uppburen gestalt: sådan
var Zumsteegs vän, sådan var Fredrik
Schiller, vår store, evigt oförgätlige
skald, vid denna tid lärjunge vid
konstakademien.
Rudolf tog, liksom hade motstånd
varit alldeles otänkbart, utan någon
motsträfvigliet sitt instrument och
började fantisera. Han råkade, utan att
veta huru, in i ett djupt vemod, och
hans klagan blef en oändligt rörande,
enkel melodi, som genom alla passager,
utvidgningar och fantasier åter
klingade igenom, och ville ej låta bortvisa
sig. ^
Måhända har ingen af senare tiders
violoncellister utvecklat en så
underbar vekhet, en så hänförande poesi i
föredraget, som Zumsteeg. Omdömena
af alla hans samtida, livilka hört
honom, öfverensstämma i ett verkligen
entusiastiskt lofprisande af den ljufva
melankoli, gripande kraft och själfulla
mjukhet, som utmärkte hans spel. Med
hänseende till färdighet må många
hafva öfverträffat honom, men i
sångbarhet helt säkert ingen.
Denna gång måtte han sjungit
ovanligt skönt på sin älskade cello, ty
åhörarne glömde bort tiden och
för-blefvo orörliga på sina platser. Då
han ändtligen uttröttad lät stråken
falla, reste sig Schiller, ställde den lilla
Nanette sakta på golfvet, fattade sin
vän häftigt vid båda axlarna, böjde
honom tillbaka, såg honom djupt i
ögonen och utropade: »Människa! du
är hett och hallet hjärta — hvem
kan annat än älska dig! Tack för din
dikt i toner — den var skönare, mera
glödande, än jag förmår i ord.
Förgät aldrig denna stund, redlige vän,
jag skall ej heller någonsin glömma
den!»
Och därefter vände han sig hastigt
om för att gå.
»Detta låter ju nästan som ett
afsked!» sade Zumsteeg förvånad,
»livart-hän så oemotståndligt, du
himlastor-mare? Du glömmer ju din lilla,
älskliga syster?»
»Ditt spel klingade äfven som ett
afsked», svarade Schiller och vände
tillbaka; »kom med mig, Nanette!»
»Nej, jag vill stanna hos dig», sade
barnet häftigt och vände sig till den
unge musikern. »Jag ber, jag ber, låt
mig ännu längre höra, hur änglarna
sjunga.» Hon sträckte sina små, runda
barnaarmar emot honom, och då Rudolf
upplyfte henne, hängde hon sig fast
vid hans hals, tryckte sitt lilla, bleka
ansikte emot hans och kysste honom
upprepade gånger på kinderna. Blott
med heta tårar och efter många
allvarliga tillsägelser, skildes hon
slutligen från sin nye vän.
Två dagar efter denna lilla scen
var Stuttgart i den lifligaste rörelse.
En stor hjortjakt, som hertigen
föranstaltat till ära för sin gäst,
storfursten af Ryssland, sedermera kejsar
Paul, sysselsatte ung och gammal,
hög och låg. Man talade ej om
annat än de främmande förnämiteterna,
storfurstinnans praktfulla toalett samt
den lysande sviten. Just denna dag,
den 1 7 september, inträffade den
världsbekanta tilldragelsen: Fredrik Schillers
flykt från Karlsskolan. Han lämnade
Stuttgart i skymningen med sitt
knappast till hälften fulländade sorgespel
»Fiesco» i fickan.
Rudolf Zumsteeg hade alltså
verkligen spelat en afskedssang! (Forts.)
–-—
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl teatern. Mars 16 Adam: Konung för
en dag. — 17 Wkber: Oberon (Rezia, Puck:
fru Östberg, frk Edström; Fatima: frk Edla
Hamberg, deb.; två hafsuyinfer: frökn.
Fem-ström, Hulting; Oberon, Huon, Sherasmin,
Sadack, Aboulifar, beyen: hrr Malm, Ödmann,
Mandahl, Grafström, Henrikson, Ericson) —
18 Konsert af Leipzigs Filharmoniska orkester:
1 Beethoven: Uvertyr till »Egmont»; 2
Symfoni A-dnr; 3 H. Winderstein: Symfonisk
Suite; 4 Tschaikowsky: Andante cantabile för
stråkorkester; 6 R. Wagner: a) Sorgmarsch
ur »Götterdämmerung», b) Förspel till 8:e
akten och »Festwiese» ur »Mästersångnrne i
Nürnberg».— 19 Hall ÉN: Vutborgsmessa —
20 Aober: Fra Diavolo (Zerlina, Pamela: I
Fruar Lindberg, Jungst edt; Fra Diavolo, Lord
Kockburn, Lorenzo, Matheo, Giacomo, Beppo:
hrr Ödmann, Elmbiad, Malm, Grafström,
Söderman, Henrikson). — 21 Nicolai: Muntra
fruarna i Windsor (Fru Ströra, fru Page,
Anna Page: fruar Östberg, Jungstedt,
Lindberg; Falstaff, herr Ström, herr Page, Fenton,
Spinker, Cajus: hrr Elmblad. Söderman,
Sel-lergren, Strandberg, Henrikson, Grafström). —
22 Wagner: Lohengrin (Elsa: frk Lykseth,
Lohengrin: hr Ödmann) — 23 Den flygande
Holländaren. — 24 Bizet Carmen. — 26
Aobkr: Muraren, opera-comique i 3 akter af
E. Scribe och G. Delavigne (Henriette, fru
Bertrand, Irma, Zobeide: fru Hellström, frk
Edström, fru. Forsell, frk Lindegren; Roger,
Baptist, I,con de Meriuville, Usbeck, Rica:
hrr Malm, Söderman, Nyblom, Mandahl,
Ericson); Balett: Dansdivertissement af O.
Zö-bisch, musik. arr. af Ernst Ellberg. — 30
Konsert l. Bror Beckman: Symfoni, F-dur;
2. W. Peterson-Berger: »Skogsrået», ord af
V. Rydberg (hr Lejdström); 3 Corelli: La
Follia för violin (hr L. Zetterqvist); 4.
Mendelssohn: Uvertyr till
»Midsommarnattsdröm-men»; 5. Beethoven: Symfoni n:r 4, B-dur.
31. Pcccixi: Boheme.
Vasa teatern. Mars 17—19 Almé Maii.i.art:
Villars dragoner (Rose Friquet, Georgette: frk
Keyser, Grönberg; Thibaut, Sylvain, Belamy,
en präst: hrr Lund, Sehiicker, Svensson,
Sve-delius). — 20—29, 31 C. Millöcker:
Stackars Jonathan, operett i 3 akter af H.
Witt-mann och .1. Baner (Molly, Harriet, miss Bigg:
fru Meissner, frkn Keyser, Grönberg;
Vander-| goldt, Tobias Quickly, Jonathan Tipp,
Cata-lucci, Brostolone, Holmes, prof. Dryander: hrr
Adami, Lund, Strömberg, Sehiicker, Svedelius,
| Svensson, Bergström). — 22, 24 Fru Venus
j (matiné). — 31 Nerkingarne (matiné).
Musikaliska akademien. Mars 30
Bei.lmans-körens vårkonsert. Biträdande: frk Anna
Lagergren, en musikälskare, hrr John G.
Jacobsson, W. Wiklund. Dirigent : Dir. E.
Åkerberg.
Vetenskapsakademien. Mars 19 Svensk
ro-\ man safton af fru D. Möller. Biträdande: hr
W. Stenhammar. — 20 Aulin-kvartettens
4:e kaminarmusiksoaré. Beethoven: 1. Stråk-
! kvartett op. 130, B-dur; 2. Pianotrio op. 70
] ur 1, D-dur; 3. Stråkkvartett op. 18, nr 6,
A-dur. — 25 Romansafton af frök. Valb.
Svärdström.
Jakobs kyrka Mars 23. Konsert (för
skol-lofskolonier). Medverkande: fru D. Möller,
I en musikälsknrinna; hrr dir. Alb. Lindström,
I G. Sjöberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
