Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 Maj 1902 - Rose Relda och Marta Sandal (med porträtter) - W. A. Mozarts stora messa i C moll, dess uppkomst och öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställningen såväl i fråga om mimik
och apparition som i det vokala
föredraget med alla dess berömliga finesser.
Fröken Relda visade sig vara en
koloratursångerska af hög rang,
påminnande — äfven i den yttre
väl-bildade figuren — om Adelina Patti,
som också sägs ha gifvit henne såsom
liten flicka invigningskyssen till hennes
konstnärsskap. Om än rösten ej äger
någon synnerligen bedårande timbre,
utmärker den sig dock genom nästan
fenomenal höjd, af en smidighet för
de mest halsbrytande fioriturer och en
drill som ej sviker äfven i de högsta
lägen. Lakmés svåra aria, framförd
i dess ursprungliga höga sättning,
blef för henne en leksak om också
toner i den svindlande höjd, hvartill
fröken Relda uppsvingar sin
stämma, icke kan besitta den välljudande
klang, som skänker högre musikalisk
njutning.
Rose Relda har först af de båda
sångerskorna trådt fram i världen,
personligen och antagligt äfven
konstnärligen. Enligt en uppgift i danska
»Politiken» skulle hon nämligen vara
äldst af dem båda och ha uppnått en
ålder af tjugusex år. Hon är född i
Amerika och heter egentligen Adler,
hvilket namn, om det läses bakifrån,
bildar konstnärsnamnet Relda— samma
nanöver livarigenom namnet Gillebert
och Harknesförvandlades till Trehelli och
Senkrah. I två år studerade miss Relda
i Paris för madame Colonne, gift med
den bekante parisiska
orkesterdirigenten. Vid en elevuppvisning blef hon
hörd af direktören för Opera Comique
och debuterade där såsom Lakmé,
samt var ett år engagerad vid denna
teater, där hon uppträdt 35 gånger.
Hon har sedan sjungit i Milano, i
London, Frankfurt, Berlin — i
»Tra-viata» på italienska — o. s. v. Hos
madame Colonne gjorde miss Relda
och fröken Sandal säkerligen bekant- j
skap.
Marta Sandal, hvars namn mer
än en gång varit synligt i denna
tidnings revyer öfver musiklifvet i
Kristiania, är ett barn af denna stad.
Hon hade, som det berättas, uppnått
sex års ålder, innan man hade aning
om hennes musikaliska begåfning. Då
hände sig en dag att hennes mor vid
hemkomsten efter en utflykt i staden
helt öfverraskad fann sin lilla
dotter stående med en gaffel i handen
och hamrande på några kaffekoppar,
tallrikar och glas, ur hvilka hon
framkallade en hel tonskala och små
melodier. Från detta ögonblick var
hennes öde bestämdt, beundrad, som
hon blef, af tanter och onklar som
ett musikaliskt underverk. Hon
började vid tolf år att sjunga och gaf
sedan som »underbarn» några år
konserter. I fem år studerade hon
på kunglig friplats vid
konservatoriet i Kristiania och begaf sig nitton
år gammal till Berlin, där hon stu-
derade sång för den utmärkta
operasångerskan Etelka Gerster, som, efter
att ha gift sig med italienske
impre-sarien Gardini och flyttat till Bologna,
år 1896 åter slog sig ned i Berlin. Här
vistades fröken Sandal i tre år och
tillbragte sedan en sommar i Italien.
Hon hade tänkt först bli
operasångerska men fann att hon ej passade
därtill. Utseende och figur lämpade sig
dock väl för scenen. Efter att ha
gifvit en framgångsrik konsert i
Berlin reste hon till Paris för att studera
romanss&ng; hennes studier hade
hittills varit riktade åt operasången. I
Paris tog hon ett halft år lektioner af
madame Colonne. Sedermera har
fröken Sandal konserterat i Kristiania,
Berlin, Buda-Pest, Italien, Magdeburg
etc. och under nästa sommar lär hon
komma att på inbjudan af Tyska
musikförbundet sjunga å en musikfest i
Kreefeld moderna tyska kompositioner,
en hedrande utmärkelse för en icke
tysk sångerska, som ännu icke gjort
sig ett större namn.
––––––-
W. A. Mozarts stora messa
i C moll.
dess uppkomst och öde.
Det är med stort intresse vi motse
utförandet af detta Mozarts verk, som
står på programmat till Filharmoniska
sällskapets konsert i början af denna
månad. Några upplysningar om
detsamma lämnade af Aloys Schmitt, som
bragt detta verk i dagen, må därför
här lämnas. I förbigående må
nämnas att Aloys Schmitt (f. 1827) är
direktör sedan nio år tillbaka för
Mozart-föreningen i Dresden, hvilken lian bragt
till blomstring så att den nu eger 1400
medlemmar och egen orkester. Om
det här ifrågavarande verket af Mozart
meddelar Schmitt följande:
Denna C moll-messa härstammar
från mästarens bästa skapelsetid och
är knappast att jämföra med hans
äldre för liturgiska ändamål
komponerade. Den öfverträffar dessa icke
allenast till sina dimensioner och sitt
musikaliska innehåll utan ock uti
upp-liöjdt allvar och sträng skrifart i
flertalet af dess satser. Den frågan ligger
då nära: hur har det kommit sig, att
ett sådant verk blifvit så godt som
okändt och hvarför har man icke
försökt att göra det allmänt tillgängligt?
Att så ej skett låter sig förklara af
de särskilda och mångfaldiga
svårigheter, som upprest sig mot utförandet.
Att närmare belysa dessa kan vara
intressant nog liksom att framhålla
initiativet af Mozartföreningen i
Dresden till öfvervinnande af dessa
svårigheter.
Det är ett sällsamt öde att Mozart
icke fick afsluta sina båda mest be-
tydande kyrkomusikaliska verk:
»Requiem» och »C moll-messan». Vid
det förstnämnda ryckte honom döden
pennan ur handen. Messan blef
genom sammanlänkande af flera
ogynnsamma omständigheter ofullbordad.
För sin uppkomst har den att tacka
ett löfte som Mozart gaf sin far: om
han finge föra Constanze såsom sin
maka till Salzburg, skulle han skrifva
en stor messa och uppföra den
därstädes. Att han hade allvar härmed
framgår af ett d. 4 jan. 1753 dateradt
bref, hvari följande yttrande
förekommer: »Beträffande messan har det
alldeles sin riktighet, den har icke utan
föresats flutit ur pennan, jag har
verkligen i mitt hjärta utlofvat densamma.
— — Till bevis på allvaret med mitt
löfte kan tjäna partituret till halfva
messan, hvilket med de bästa
förhoppningar ligger här färdigt.» Häraf
framgår att C moll-messan var det första
stora verk, som Mozart skref efter sitt
giftermål (d. 4 aug. 1782). I hvilken
stämning han gick till arbetet, därmed
visar följande utdrag ur hans bref d.
17 aug. 1782: »Jag glömde skrifva i
mitt senaste bref att vi (Mozart och
Constanze) tillsammans gått såväl i
| den heliga messan som till bikten och
kommunionen, och jag har funnit att
jag aldrig så kraftigt bedit, så
andäktigt biktat och kommunicerat som vid
hennes sida, så var det ock med
henne.» O. Jahns antagande, att det
beträffande denna messa egentligen
handlade om ett till studium företaget
arbete, förfaller genom innehållet i dessa
bref, särskildt det sista.
Inflytandet af nordtysk eller
verklig protestantisk konst är omisskänlig.
| Genom den musik som hvarje söndag
uppfördes hos baron van Svvieten kom
Mozart att närmare bli bekant med
mästarne J. S. Bach och Händel. Af
den förstnämnde bearbetade han för
stråkinstrument fem fugor ur »Das
wohltemperierte Klavier» (2:dra del.),
| af den senare instrumenterade han
flere oratorier på uppdrag af van
Swieten. Händeis inflytande i Messans
»Credo»-sats, i »Gloria» bl. a. genom
en reminiscens från Halleluja i
»Messias», är frappant. Kvartetten
»Bene-dietus» är i Bachs anda. Polyfonien
och den starkt framträdande melodiska
ljufheten i detta mästerliga stycke
förlänar det en helt egenartad prägel
och stämplar det såsom ett unieum i
Mozartlitteraturen. Så mycket
märkvärdigare är Mozarts utomordentliga
assimileringsförmåga, som han, under
det han hängaf sig åt ett verk af så
sträng stil och stort allvar som C
moll-messan, samtidigt stod i liflig
kommunikation med den italienska
buffa-operan, för hvilken han skref talrika
karakteristiska stycken utan att det
ringaste frångå sin egendomlighet.
Det unga äkta paret inträffade i
juli 1783 i Salzburg, men af messan
voro endast »Kyrie», »Gloria», »Sanc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
