Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 Okt. 1902 - »Zaide», opera af Mozart. Förestående nyhet för Wiener-operan - Musikpressen - Litteratur - Följetong: Leoncavallo och »Lohengrin»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wien, där man hellre ser komiska
stycken.» Man kan ej antaga att
Mozart gjort några ansträngningar för att
få operan uppförd i Wien eller
annorstädes. Tydligen blef den lagd »ad
aeta».
Den Scldachtnerska texten (de »långa
dialogerna») har gått förlorad. Hur
uppbygglig denna måtte ha varit finner
man af sångtexten, som bibehållits med
musiken och hvarpå man har kostliga
prof. Redan Otto Jahn anför några
afskräckande exempel därpå. Här följer
ett sådant i öfversättning:
»Skymla att OSS häda döda,
Hjiirtat slit utlir sitt lin,
Oskulds varma blod lät flöda,
Hasa utan rast och ro!
Utan handling och med sädana
verser var pjesen i och för sig
obrukbar. Af pietet för den odödlige Mozarts
snille gjorde sig i början af förra
århundradet en musiker, C. Gollinick,
den mödan att ersätta den felande
prosan med en själfständigt
hopdik-tad handling och utplåna det löjliga i
Sehlachtners verser. Därmed var
visserligen något men icke allt vunnet Af
Sehlachtners sångtext kunde man något
så när konstruera fabeln, som ligger
till grund för verket, men lösningen
af knuten var absolut omöjlig,
allden-stund Gollinick, hur själfständigt han
än förfor, dock slöt sig till de
Schlacht-nerska verserna. Att väsentligt
förenkla Gollinicks gammal-romantiska
handling och bilda den i Mozarts anda
det var i första rummet hvad
nuvarande bearbetaren, Dr. Hirschfeld, ansåg
viktigt. För att i afseende pä scenen
för handlingen ej erinra för mycket om
»Enlevcringcn» har Hirschfeld flyttat
platsen för densamma frän Turkiet till
en barbarisk ö, af bröderna Gomaz och
Allazim gjort helleniska stridskamrater
och ersatt alla andra namn än Zaide
med helleniska. Det väsentligaste
består dock däri att Hirschfeld gjort ett
försök att upphjälpa den Gollmick’ska
handlingen därigenom, att han genom
en knapphändig antydning af
handlings-motiven sökt låta förnuftet komma till
sin rätt, viljande på så vis förhindra
att Mozarts enkla musik nedtryekes
af romantiskt-fjolliga bisaker. Några
små förflyttningar — Hirsch feld t
förlägger t. ex. uppträdandet af en, som
uppbär ett komiskt parti, redan i första
akten — tjäna till att göra handlingen
mera spännande och dramatiskt
verksam. I många stycken ha likväl
Goll-micks dialog bibehållits. Äfven de af
Gollinick nydiktade sångtexterna hafva
delvis användts så att endast det rent
af orimliga strukits och mindre goda
verser ersatts af bättre.
I musikaliskt hänseende har
Hirschfeld gått till väga med ännu större
pietet. Originalet till den Mozart’ska
operan slutar med en bredt anlagd
kvartett. Att denna icke bildade slutet
af det hela, är tydligt. Men om det
fattas blott ett slutnummer eller en
hel akt, det kan ej med visshet
af-göras. Härom strida de lärda. Johan
André i Offenbach, som utgaf den
Goll-mick’ska bearbetningen af operan i
början af förra århundradet under
titeln »Zaide» (verket saknade
ursprungligen titel), har själf
tillkompo-nerat en slutkör. Den nuvarande be- 1
arbetaren kunde och fick naturligtvis
icke begå en sådan osmaklighet. Han
erinrade sig att Mozart själf velat se
sin musik till »König Thamos» (fr.
1773) använd på lämpligt sätt. Körer
ur »Thamos» äro ju, för att rädda
dom till uppförande, flere gånger
försedda med ny text, till och med latinsk,
så att de kunna sjungas såsom hymner
i kyrkorna. Här började nu
Ilirsch-feld reformera. Slutet af »Zaide» har
han sålunda bildat på det sätt att han
från musiken till »König Thamos»
lånade en inledning, skildrande ett
oväder, och en kör, hvars originaltext
han ej en gång behöfde i väsentligare
mån ändra. Äfven en mellanaktsmusik
har nu »Zaide» att uppvisa,
härstammande från samma källa som
slutscenen. Icke oviktigt är att påpeka
det förhållandet, att Hirschfeld
uppenbarligen användt musiken ur »Kung
Thamos» af det skäl, att denna till
tiden för komponerandet står »Zaide»
tämliger. nära.
Om operans musikaliska företräden
kan jag ej nu yttra mig. Ett
historiskt faktum vill jag dock anföra, att
»Zaide» på lS6U-talet en gäng
försöksvis uppfördes i Frankfurt am Main.
Redan då gjorde man den erfarenheten
att Mozarts vackra musik af brist pä
lämplig scenisk framställning ej gjorde
rätt verkan. Som man hoppas skall
denna olägenhet genom Hirschfelds
bearbetning blifva afhjiilpt och
operascenen kunna riktas med ett nytt verk
af Mozart. Det skall snart visa sig,
efter första uppförandet, om denna
förhoppning blir en verklighet.
Musikpressen.
Pa Carisch o. Jänichens förlag,
Milano o. Leipzig har utkommit:
För piano, 2 händer:
Lack, Thkoiiobk: Joycax capriue, — \’atse
blonde. — Vnlsc Brune, op. 216 ü ink 1:50.
Pari.ow Eiimvnd: Fantaisie hongroise sur
Jes mélodies liongrciiscs populnires, op. 41,
mk 2.
För en röst med piano:
C.U.UATKRRA, Gixo: Trois melodies sur iles
puésies de Alfred de Musset, op. 3. X:o 1 »Mes
eliérs nmies»; (cess—f); u:o 2 Marie (eess—triss);
»:o 3 Pletire! (c— g); ctmipl. mk 1:50.
Lacks båda valser äro medelsvåra,
välklingande stycken i populär stil.
»Valse Brune» i oinvexlande 8/g och
*/4 takt. »Fantaisie hongroise», i
orn-vexlande tempo, är hållen i
zigenar-musikens fantastiska stil med
löpningar och fioriturcr blandade med de
ungerska melodierna i för dem vanlig
synkopisk ry tin. Fingerfärdighet
fordras sålunda för utförande af detta
stycke. De tre sångerna äro i nyare
stil af »Weltschmerz»-karaktär och med
ett ackompagnement, som är något
oroligt modulatoriskt men lätt.
Texten är både fransk, tysk och engelsk.
––––
Litteratur.
På Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig har utkommit:
ZeilS’lhift der interno/ionolcn
Musikgcsell-scliofl Jahrgang 111. Hell. 12.
Detta häfte innehåller: J. G.
Prud’-liomme (Paris): Un dictionnaire
topo-graphique de 1’histoire musicale; A.
Mayer-Reinach (Berlin): Bayreuth
1902; W. Barclay Squire (London):
The London opera Scason; Ch.
Mac-lean (London): »La Princesse Osra»
und »Der Wald»; Vorlesungen etc.
—
FOUETONG.
Leoncavallo och
»Lohen-grin *.
Då »Pajazzos» berömde komponist,
Ruggiero Leoncavallo, för omkring åtta
år sedan besökte Berlin, där man då
gjorde förberedelser till uppförande
af hans opera »I Medici», skref han
en berättelse om sina intryck vid första
åhörandet af Wagners »Lohengrin*.
Berättelsen inflöt i en tysk tidning
och vi meddela den här i
öfversättning.
»Jag var sexton år gammal»,
skrif-ver han, »och det var i Bologna som
jag första gången skulle höra en af
Wagners operor.
A konservatoriet i Neapel, där jag
fått min musikaliska utbildning, hade
vi blifvit uppfostrade under ångest,
fruktan och skräck för den förfärliga
människa, som vågade frammana en
revolution i konsten och ville störta
de förut rådande gudarne. Men i
största hemlighet hade jag förstått att
skaffa mig ett partitur öfver
Tann-häuser, och jag läste och läste däri
och blef skakad, gripen, hänförd, och
gärna, o sä gärna, hade jag inlagt en
kraftig protest mot den dom mina
lärare fällde öfver det snille, som för
alltid skulle fördunkla alla andra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
