Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 Okt. 1902 - Följetong: Leoncavallo och »Lohengrin» - Mozart och hans »Don Juan», af F. Scudo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anvisa alla den nya vägen inom
konsten.
Men jag måste tiga ocli nöja mig
mecl att tänka för egen del utan att
lata hänföra 111ig till uppstudsighet
mot mina lärares myndighet.
Och ändtligen, ändtligen var jag fri.
Andtligen hade jag mitt diplom som
maestro i handen, ändtligen kunde jag
tänka, handla och känna af egen fri
vilja och med eget, fritt hjärta.
Jag hegaf 111ig till Bologna för att
under Gisoue Carduccis ledning besöka
universitetet.
Blott några dagar hade jag vistats
i den sköna staden med sin dystra,
vemodiga stämning, då jag en gång
under vandring öfver ett torg
plötsligt stannade som under inflytandet 1
af en förtrollning, som andlös af
öfverraskning.
Hvad som utöfvat en så plötslig
inverkan pä 111ig var en vanlig
teateraffisch.
Vanlig för alla andra, blott icke för
111ig, ty för mig betydde den en
uppenbarelse, uppnåendet af mina
önskningar, mina förhoppningar, min
trängtan : affischen upptog en opera af
Wagner — »Lohengrin»!
Och sålunda skulle det ändtligen
bli mig förunnadt att höra denne
titans musik, att låta den inverka på
min ande, mitt sinne, min själ.
En af mina vänner hade för denna
afton tagit en loge. Med klappande
hjärta och under en själsspänning,
hvars like jag icke kan erinra 111ig
att jag någonsin senare erfarit, icke
ens då mina egna operor gifvits, tog
jag plats bredvid honom. Men här
hade jag icke längre någon ro, ty
redan under de första takterna försatt
liksom i en annan värld ville jag
ingenting se, ingenting erfara, endast
höra, uteslutande höra.
Och jag steg upp och drog 111ig
för att vara så mycket som möjligt
ostörd af den mängd människor, som
fyllde salogen, alldeles tillbaka till
logens bakgrund. Och då jag icke
heller ville rikta min blick på scenen, så
sag jag rakt framför mig, ut, ut i det
tomma rummet.
Men — sällsamt! — i en loge
alldeles midt emot vår befann sig en
ung, skön, blond flicka, en blondin af
den typ Rubens så högt älskade, och,
såsom kvinnorna i Venedig bruka,
stod I1011 upprätt liksom jag, och i
likhet med mig riktade icke heller hon
sin blick på scenen, utan stirrade
drömmande ut i alltet, i det tomma.
Därpå möttes våra blickar, och det
var för 111ig som ett elektriskt slag.
En egendomlig magnetisk bölja
tycktes kringflyta, krings valla, omgifva,
förena oss, och vi sågo på hvarandra
och meddelade hvarandra de känslor
och intryck, med livilka mästarens
härliga musik fyllde våra unga själar.
Och sedan, när de gripande,
skakande, innerliga tonerna af tredje ak-
tens kärleksscen ljödo, då förvirrades
och sänktes våra blickar, och våra
ögon slötos för att därefter låta våra
blickar ännu hetare, innerligare,
trå-nadsfullare möta hvarandra, och vid
Lohengrins afsked gräto vi båda och
gjorde intet försök att dölja de tårar,
som stilla runno öfver våra
kinder. Och då ridån föll, upptog blott
en, en enda tanke min själ — att se,
uppsöka, återfinna den unga flickan,
att tala med henne 0111 det som fyllt,
genomsusat, genombäfvat våra själar,
och jag ämnade skynda ut ur logen.
Men min vän ropade mig tillbaka
och höll mig kvar.
»Hallå, Ruggiero!» utbrast han.
Jag hade i brådskan — tagit hans
hatt i stället för min.
Hastigt bytte jag om hatt och ilade
öfver till den motsatta logekorridoren.
Logen var tom.
Jag skyndade till utgången — intet!
Jag frågade logevaktmästaren,
bil-jettförsäljarne, livar och en enskildt,
alla utan undantag.
Ingen hade sett flickan, ingen kunde
säga något om henne.
Hon var försvunnen, förlorad.
Ja, förlorad. Ty jag, jag erfor det
verkligen som en svår, bitter,
oersättlig förlust.
Och jag har aldrig erfarit hvem
den unga flickan var.
Jag har aldrig återsett henne.
Aldrig mer har jag råkat henne i den
lilla staden, det lilla Bologna, hur
mycket jag än sökt.
Jag gick på teatern.
Intet.
Jag gick i kyrkorna.
Intet.
På promenaderna.
Intet, intet, intet!
Försvunnen, förlorad! ,
Men många gånger återser jag
henne dock.
Så ofta jag hör Lohengrin, återser
jag det sköna, blonda, bleka ansiktet,
och våra blickar mötas, och en
magnetisk bölja tyckes kringflyta,
kring-svalla, omgifva, förena oss, och vid
de gripande, skakande, innerliga
tonerna af tredje aktens kärleksscen
tyckas våra blickar ännu hetare och
innerligare, ännu mer trånadsfullt och
glödande träffa hvarandra. Och när
tårarna under afskedsscenen rulla
öfver mina kinder, ser jag äfven hennes
bleka kinder fuktas af tårar, och ofta
frågar jag mig själf, om icke allt
redan första gången var en dröm, en
vision, liksom det nu blott är en vision,
när jag ser den bleka flickan med det
blonda håret, som Rubens älskade sa
högt och som är egendomligt för
Venedigs kvinnor. . .»
Mozart och hans
Don Juan».
Af F. Scudo.
Då Don Juan för närvarande står
pä vår operas spellista vilja vi
anföra nedanstående ur ofvannämnda
uppsats.
Mozarts snille förenar de
sällsyntaste gåfvor, såsom man nu kan se,
och det är just föreningen af dessa
olika egenskaper, som sä underbart
förbereder upphofsmannen till Don
Juan till att åvägabringa en rik
förening af konstens alla delar. Redan
som barn förvånar Mozart den
musikaliska världen genom sin talang som
exekutör, hvilken betraktas såsom ett
underverk; som mogen man håller
och öfverträffar han allt hvad hans
ungdom lofvat. Han excellerar i alla
grenar, han utsträcker sitt herravälde
öfver konstens hela stora rike, från
eamonettan till operan, från
sonaten till symfonien. Hans inbillnings*
kraft, lika omväxlande som djupsinnig,
lika öm som sublim, uttrycker
människonaturens alla känslor, från
behagets halfva småleende och
kärlekens hänryckning ända till en from
själs dystra fasa och bäfvan; ty man
får icke glömma att det är samma
penna som skrifvit Figaros Bröllop
och messan Requiem. Efter att
sålunda ha i åtskilliga verk behandlat
alla grenar och talat alla språk,
samlar Mozart med en ytterlig
ansträngning alla sina krafter och ger oss, i
partituret till Don Juan, det
fullkomligaste uttrycket af sitt snille.
Typen don Juan, som skapats af
den kristna legenden och af det
spanska folkets fantasi, hade först blifvit
modifierad af Moliere, som af
vildhjärnan i Sevilla hade gjort en
skrymtaktig elegant vid Ludvig XIV:s hof.
Denna typ, som blifvit så olika tolkad
af Moliere och af Tirso de Molina,
återtogs nu af Mozart och ikläddes
af hans händer en ny skepnad.
Slumpen, som någon gång synes uppfylla
försynens afsikter, ger den tyske
kompositören till kolloborator en man,
hvars lifliga och rika snille, leende
inbillningskraft, äfventyrliga lif,
omätliga sinnlighet äro underbart väl
ägnade att biträda hans snille i detta
utomordentliga arbete. Lorenzo da
Ponte hade anat egenskaperna hos
Mozarts fromma och vemodsfulla själ:
han inspireras lika mycket af den
odödlige artistens åsikter, som af
tilldragelserna i sin egen lefnad, och han
sammansätter en beundransvärd
väf-nad, hvari han, liksom på Achilles’ sköld,
inrymmer tusen förtjusande
hågkomster från sin ungdom, den lättsinniga
poesien och den lättvunna vällusten
uti hans hemland, det sköna Venedig.
Det är i en sålunda af ett
lagunernas barn, af en vän till humoristen
Carlo Gozzi anordnad ram, som Mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
