Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 18 Maj 1903 - Ran, dramatisk dikt med musik af Wilh. Peterson-Berger. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen börja Rans tärnor, osynliga i
töcknet, att sjunga:
Upp ur de dunkla dvalornas rike
stiger strålande dag.
Jordens söner och döttrar börja
åter sin rastlösa, blinda gäckande lycko-
jakt,
medan vi, den silfverne fraggans
bubblor på tidens flyende bölja,
ögonblicksalferna,
hvila i ljuflig ro och skåda
leende all deras maktlösa id.
Tvåfaldt ve den vansinnige,
som en gång bunden i våra garn,
och kysst af vår drottnings läppar,
vänder åter till det som han svek!
Vägen går öfver lik.
Dödens han är.
Dimmorna skingras och man ser en
mindre hafsvik; på dess bortre strand
Solö slott, på den hitre en väg, som
leder rundt kring viken. Ute i vattnet
en stenhäll. Invid land en båt.
Tärnorna, vaggade af vågorna kring
stenhällen, fortfara att sjunga. Ran
stiger upp ur djupet. Sittande på
stenhällen talar hon till tärnorna:
Lättare är väl att sjunga
Om skenets skimrande välde
än att med sjungande skingra
de lurande farors hot.
Vakten eder, I glömska
och glädtigt glammande tärnor
att kufvande kraft ej lägger
oss fångna för fiendefot.
Ran omnämner nu att i Solöborgens
salar riddarens unga dotter firar stolt
sin bröllopsfest och många gäster där
samlats. Fjärran från kommer hennes
brudgum ridande.
Men i skaldehågen
skönhetslängtan leker
våra sånger skall han höra.
Må han då af dem bli snärd.
Waldemars röst hörs på afstånd,
närmande sig. Han och Bengt
komma inridande och solen går upp i
detsamma. Ran och tärnorna ha
småningom försvunnit i hafvet. Ryttaren
stanna på stranden och Waldemar
ämnar se’u rida vidare till slottet, då han
plötsligen hejdar sig.
Se båten där!
Och fjärden är speglande silfverklar —
Helt visst till min lycka den stråten bär
som lockar med glans så underbar!
Han stiger af hästen och kastar
tyglarna åt Bengt, befallande honom att
rida till slottet. Han stiger i båten
och stöter från land hänryckt öfver
naturens skönhet.
Rans tärnor börja, osynliga, att
sjunga och Ran ropar ur djupet tre
gånger hans namn; hvarvid han
utbrister:
Hvad?
Hveni ropar mig? —
Hvem sjunger? —
Sällsam var den klang mitt öra nådde!
Ran och tärnorna fortfara att locka
honom. En hvit dimma liar sakta
sänkt sig öfver fjärden. Töcknet
genomskimras af en ljusgrön glans. Ran
och tärnorna visa sig plötsligen och
Ran söker locka Waldemar till sig.
Dimman lättas ett ögonblick och Solö
skymtar fram, då Waldemar erinrar
sig målet för sin färd och Ingrid samt
vill ge båten fart. Allt mer tjusar
bo-nom Ran. Töcknet upplyses af ett
starkt rosenskimmer och han kastar sig
i armarna på Ran, som drager honom
ned i djupet »under ljuft bortdöende
musik».
Dimmorna skingras; nejden ligger
åter solbelyst. Folk drager då och då
förbi mot Solö. Hornsignaler och rop
ljuda från andra stranden. Bengt
inkommer brådskande följd af knektar
och gårdsfolk. Han söker orolig sin
herre, som han fruktar kommit vilse
genom töcknet och skyndar bort att |
spana efter honom öfver sunden, följd
af de andra. Ulf Tuveson uppträder
ensam i djupa tankar. Han har fattat
kärlek till Ingrid, när hon i brudens
hvita dräkt hälsade honom. »En ann
. hon bidar under krans och slöja»,
säger han, men ödet tycks honom
gyn-samt, ty
»hennes brudgum dröjer. — Må han
dröja! —
Hvem vet, törhända är hon redan
fri!» —
Ett sällskap bröllopsgäster från Solö
uppträder och herr Ulf förenar sig
med dem. De gyckla öfver ett sådant
bröllop som saknar själfve
brudgummen. Sten Folkesson och hans maka,
Ingrid och Mårten Prest uppträda
jämte gårdsfolk och gäster. Några af
Bengts följeslagare inträda ock. På
rop af folket om ingen sett jun kern
ännu gifva de ett nekande svar. Ingrid
visar sig mycket upprörd. Fadern
söker lugna henne, hvarpå hon svarar:
»Ej oro jag känner, men harm! En
brud,
Som öfvergifven står på bröllopsdagen
till alla dessa gästers spott och spe!
Det går för vida.»
Herr Sten tycker sig nu få rätt, då
han en »dådlös drömmare» tog till
måg. Herr Bengt inträder. Han har
ej goda tidender att inäla, ty den båt,
hvari han såg junkern stiga, har
funnits tom, drifvande på fjärden. Ingrid
sjunker med ett svagt anskri till
marken och modern lutar sig öfver henne
under folkets sakta beklagande. Hon
vaknar upp i förtviflan och utropar
slutligen:
Ha, du Gud som låter
Dig fromt tillbedjas utaf jorden all,
Om på din makt jag icke tvifla skall,
gif mig den lycka, som du sköflat, åter!
Mårten Prest förebrår henne denna
hädelse. Endast med bistånd
ofvan-ifrån, säger han, kan hon återfå sin
brudgum. I hafvets djup dölja sig
falska väsen och mången ungersven
med list lockats i deras bölja. Frälsas
kan han, så är hans tro, om blott hans
minne, nu af trollsång söfdt, väckes
af vigda klockors ljud ur dvalan. Herr
Sten ger en knekt befallning att skynda
till kyrkan och ringa i hennes klocka.
Mårten Prest fordrar tillika för att
besegra de mäktiga trollen att Ingrid
skall offra åt hafvet den dyraste
klenod hon fått af sin brudgum. Ingrid
ville dock icke skiljas vid denna ringen,
som hon fått till löftespant af
Walder-mar. Slutligen gifver hon efter och
knäböjande anropar hon
frälsaremodern att bringa henne åter hennes
brudgum. Hon reser sig sedan upp
och kastar ringen i hafvet under det
man hör klockringning på afstånd.
Alla vända därefter åter till Solö.
Endast Ulf Tuvesson stannar kvar.
Medan gästernas sång höres på afstånd
säger han till sig själf:
ett sorgeår det knappt skall töfva
förrän till jungfrun jag att gilja går.
Han går slutligen fram emot slottet.
II.
Första bilden. Ett år senare. I ett
rum på Solö sitter Ingrid, svartklädd,
vid fönstret och sömmar, sjungande
ett kväde, hvars versar sluta med tal
om »sorgens bleka lilja». Hon stiger
upp och rycker sig ur de sorgsna
tan-karrna. »Ut vill jag , säger hon, »att
mina bojor kasta och blomstersmyckad
blanda mig i vimlet» dock —
»Förgäfves!
Ringen i hafvets djup min hand och fot
förlamar. Uti minnets cell som fånge
jag är till evig hopplös väntan dömd.»
Hon sjunker ned med ansiktet gömdt
i sina händer. Fru Rikissa inträder
och söker trösta henne. Hon själf har
haft ett liknande öde i sin ungdom och
yppar nu för dottern hemligheten om
en sin kärlekssaga, som slutat med att
hennes älskade, herr Peder, som tågat
ut att kämpa för krist mot hedningarna,
stupat och »ligger döder under palmer
i söder». — Ingrid finner dock
moderns lott lyckligare än hennes egen,
hon som får lida af »denna dofva oro,
som stjäl hennes hjärtas tro, hennes
viljas makt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
