Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 18 Maj 1903
- Ran, dramatisk dikt med musik af Wilh. Peterson-Berger. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herr Sten inträder. Han kommer
för att mäla om stora ting: Ulf
Tu-vesson, hvars rikedom och släkt all
landet känner, har begärt Ingrids hand
och fått hans löfte. Han kommer nu
att få det besegladt af hennes egen
mun. Waldemar som öfvergaf henne
kan hon nu betrakta som död och
prästens råd har ej burit någon frukt.
Ingrid påminner då om den klenod
hon offrat för sin lycka med
anropande af himlamakter, sägande till slut:
»Mer helig ed mig tycks blef aldrig
svuren,
mer heligt offer icke bringas kan.
Din dotter är för stolt att slikt
förgäta;
jag måste bida.» —
Hennes ansiktsuttryck och åtbörder
förråda emellertid en inre strid. En
sven inträder anmälande, att Ulf
Tuves-son med stort följe drager in i slottet.
Herr Sten går ut att taga emot
honom och för honom strax därpå in i
salen. Ingrid erkänner för sig att hon
finner honom vara »en riddersman i
skick och blick», men då han fattar
hennes hand och framför sitt ärende,
svarar hon med nedslagen blick:
»Min faders ord må skänka eder
handen,
mitt hjärta lyder andra makters bud.»
Då herr Ulf slutligen förespeglar
henne att hon, förenad med honom,
som är af konungslig ätt, kan få se
sina lockar prydda af en krona, svarar
Ingrid till sist:
»Ja, ja. — Det vore lön för all min
kvida
Att gifva lifvet stora syftens glans!»
Hon ser drömmande framför sig
huru hon och hennes make draga upp
mot kungaborgen under folkets jubel
och låter herr Ulf, utan motstånd sätta
ringen på hennes finger, i det han
vördsamt kysser hennes hand och
leende utropar: »Hell, vår fagra
drottning !»
* *
*
Andra bilden. I hafvet. En stor
praktfull sal med genomskinliga
väggar. Utanför dem sällsamma bjärta
jätteblommor och då och då
framskymtande hafsvidunder.
Ran och Waldemar sitta tillsammans
under en tronhimmel och betrakta
tärnorna, som dansa och sjunga. Ran
ger tecken åt dem att sluta dansen.
Hon vänder sig till Waldemar sägande:
»Har denna lek ej längre ditt behag?
Ditt öga stirrar mot ett namnlöst
fjärran,
din mun är tyst och kysser icke mer,
din arm ej längre sträcks till varma
famntag.»
Waldemar svarar:
»Jag lyss till hafvets underliga dån
... Då rör sig i mitt bröst
en hemlig oro; jag ett namn vill ropa.
Det dyker fjärran upp ur vattnets brus
men än ej fram till mina läppar hunnet
det åter dränks i sorl och mörker.» —
I
Ran befaller tärnorna att hämta fram
vin. »I glömskans skira purpur skall
hans tankes köld tina till känsla.» Då
vinet framburits löser hon ett
praktfullt blomster från sin barm och
kastar det i bägaren, som sedan
långsamt tömmes af Waldemar, hvarefter
denne i »ljuf domning» sjunker ned
för Ran, omfattande hennes knän,
ut-[ ropande:
»O skönhet, all min själ till dig är
såld!»
hvarefter Ran böjer sig fram och
trycker en lång kyss på hans läppar i
det tärnorna under sång omsluta
gruppen.
Waldemar begär ännu en dryck för
att »fullt famnas af rusets röda natt».
Då en tärna frambär drycken får han
plötsligen syn på en guldring som
glänser på hennes hand, rycker till sig
ringen och utropar i det han springer
upp:
»Hvem gaf dig denna ring? Hvar
fann du den?»
Hon svarar att hon vid en
lustvandring i hafvets lunder fick se den
glittra i sanden.
Waldemar står länge stum
betraktande ringen och utbrister slutligen:
»Ingrid — Ingrid! Min brud! —
Det är hennes ring
den jag henne gaf!
Hon bidar sin brudgum på Solö.»
Han blickar förfärad omkring sig:
»Hvar — — hvar är jag? — —
Ha! — genom trollens list är jag
lockad och snärd,
har jag svikit min brud.»
Han anropar Guds moder och alla
helgon att stå honom bi.
— — — — — »Jag vill ut
till frihet och ljus,
till luftens sus
genom sommarens soliga rymder!»
Ran förklarar, att om han vänder
åter till jorden skall hennes makt åter
draga honom ned till henne. Trotsar
han den är han dödens. Waldemar
säger sig hellre vilja dö »än nesligt
lefva som en träl under tomma villor»
och vill störta ut, men hindras af
tärnorna.
Ran utropar nu:
»Välan, så gå, du jordens blinda son!
Men lyssna först till hvad jag nu
förkunnar :
Om hon, hvars ring din viljekraft har
väckt,
än lefver, bidande din återkomst,
och icke bär en annans ring på handen,
då är du fri och må därofvan stanna.
Men svek hon ditt minne — min fånge
du är,
och hit skall du vända tillbaka.
Om ej — min bittraste hämnd du
skall smaka.
Ty ej blott du, utan allt hvad kärt
du äger på jordens rund
skall sjunka i hafvets djup, förtärdt
af min vrede i samma stund.
Förr’n dagens sista stråle är släckt
må jorden du åter lämna.»
På afstånd synes en hvitskimrande
trappa. Ett par tärnor ledsaga
Waldemar ur salen och uppför densamma.
De öfriga tärnorna upprepa i sång Rans
sista ord till Waldemar.
III.
Ingrid och Ulf Tuvessons bröllop i
riddarsalen på Solö. Brud och
brudgum sitta på en upphöjning till höger.
Midt emot dem Sten Folkesson och fru
Rikissa samt Mårten Prest. Längre
bort gäster, bänkade kring
dryckesbord i salens bakgrund. S venner gå
omkring med vinkannor och bägare,
skänkande i. En grupp brudtärnor
och brudsvenner uppstämma en sång.
Tärnor och svenner träda så fram,
hvar för sig, hyllande brudparet. Herr
Ulf för Ingrids hand till sina läppar
men hon sitter blek och orörlig liksom
utan att märka det.
Brudparets skål tömmes under
fanfarer. Alla lämna sina platser och
röra sig under vandring i salen och
angränsande gemak. Herr Ulf går fram
och tackar brudsviten och slår sig
sedan i språk med herr Sten.
Ingrid står ensam i förgrunden,
yttrande för sig:
»Hur tom och tanklös är ej deras sång!
Med all sin konst och klang den
endast når
den oro, som alltjämt mitt hjärta
gnager.
O, den som kunde glömma, glömma,
glömma!»
Fru Rikissa har därunder förstulet
iakttagit henne. Mårten Prest träder
sedan fram och säger:
»Så blek och sorgsen brud jag aldrig
såg.
Hvad fattas eder?»
Ingrid ber honom då gifva svar på
de frågor, som natt och dag fräta
henne, och han hänvisar henne till
kyrkan och religionen att vinna styrka
i sin svaghet. Herr Ulf, som också
iakttagit henne, uppmanar henne att
»bjuda glädjens glam i borgens salar
ljuda». Ingrid yttrar för sig själf
medan Ulf och prästen samtala:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:59:59 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1903/0078.html
