Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 18 Maj 1903 - Ran, dramatisk dikt med musik af Wilh. Peterson-Berger. Textinnehåll - Romanskonserterna af hr Navál och de finska konsertsångerskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ha! Glädjens glam!
För sista gången må dess klang jag
höra.
Hon uppmanar så gästerna till sång
och dans. Man samlas åter i salen.
Ingrid fattar Ulfs hand och deltager i
en nu begynnande danslek. Vid slutet
af sången höres ett plötsligt anskri
bland gästerna. Dansen afstannar. I
fonddörren står Waldemar och stirrar
blek in i salen. Långsamt stiger han
öfver tröskeln och går fram emot
Ingrid, som ryckt sig lös från Ulf och
mållös betraktar honom. Waldemar
yttrar nu:
Min Ingrid! det är jag, din Waldemar,
din brudgum» —;
därpå svarar herr Ulf:
»Nej håll, herr riddare!
I synes mig vid döden redan vigd,
Men jag, Ulf Tufvesson, är jungfruns
brudgum.»
Fru Rikissa och några andra
kvinnor skynda fram till Ingrid, som är
nära att falla i vanmakt och föra ut
henne. Det kommer nu till strid
mellan riddarne då Ulf blir sårad och
utlörd, kallande sina vänner till hjälp,
ty »onda makter drifva här förvisst
sitt spel». Herr Sten vänder sig nu
till Waldemar med de orden:
»Hur djärfves I, som eder brud
för-lupit
och häftat hån och skam vid hennes
namn,
i detta gille tränga in med ofred!
Fort, lämna Solö, förrän dessa svärd
min och min dotters kränkta heder
hämnat!
Waldemar säger sig kräfva sin brud
och ej gå utan henne. Männerna
storma fram att drifva honom bort, men
han svarar dem:
»Tillbaka!
Ej jag, men I mån fly från denna ort.»
Han omtalar då, att han kommer
som fånge från hafvets drottning, och
om han ej innan dagen flytt
återvänder till hennes rike, skall Solö i dess
böljor sjunka och förgås. Alla flykta
då förfärade.
Waldemar begrundar nu sitt
sorgliga öde. Endast döden återstår för
honom, men han glädjes öfver att hans
brud skall följa honom i döden. Det
skymmer mer och mer och ett svagt
månsken faller in. Nu inträder Ingrid,
spörjande om han kommer »från
dödens land eller ännu dväljes på lifvets
strand». Waldemar svarar:
»Än lefver jag, om ock i dödens våld.
Af Ran och hennes tärnor dårad blef
jag-»
En lång kärleksscen följer nu
mellan Waldemar och Ingrid, som är
beredd att följa honom i döden.
En vindstöt hviner genom slottet
och rycker upp ett fönster; ett
afläg-set brus höres, som allt mer tilltager
i styrka. Då Waldemar hänförd sluter
Ingrid i sina armar höres en stämma
från hafvet, det är Rans, som ropar:
»Waldemar! — —
Den kvinna du famnar
har svikit ditt minne.
Den ring hon bär är en annans.
Då måste du dö, om ej dädan du flyr
i min famn.»
Ingrid rycker sig lös och i det hon
utbrister:
»Så hör då, du hägringars härskarinna,
hur jag löser hägringens bann!»
drager hon Ulfs ring af handen och
kastar den ut i hafvet samt sätter
Waldemars ring på sitt finger. Ran visar
sig i fönstret men Waldemar trotsar
henne, triumferande. Ran försvinner
med ett vildt skri. Waldemar och
Ingrid växla en brinnande kyss och störta
sig efter henne i hafvet. I samma
stund inträder fullkomligt mörker. Ett
starkt dån och bruset af väldiga
vattenmassor höres. När lugnet och ljuset
återvända ses på något afstånd ruinen
af Solö sjunkna slott på hafsbottnen.
I förgrunden ligga Ingrid och
Waldemar döda, belysta af det bleka
månljus som tränger ned genom vattnet.
En osynlig kör afslutar musikdramen.
––––––
Romanskonserterna
af hr Navål och de finska
konsertsångerskorna-
Såväl för att infria ett löfte som
för att lämna en påminnelse och
anvisning lämnas här nu en öfversikt
af programmen till de ofvannämnda
romanskonserterna, hvilka varit en
rätt märklig insats i säsongens
mu-siklif. Vi uppställa förteckningen
alfabetiskt inom nationella grupper och
börja med hr Navål, som af de
utländska artisterna först framträdde.
Af hans sex konserter hade alla
blandadt program (af olika
komponister) utom den 3:e, som var egnad
ensamt åt Schubert och Schumann.
Naturligt nog intaga hos honom de tyska
sångerna främsta rummet till antalet.
Sålunda sjöng på sina konserter:
Franz Naval: Beethoven: Adelaide,
Andenken, »Neue Liebe, neues Leben».
— Brahms: Botschaft, Ein Wanderer,
Ständchen, Sonett. — P. Cornelius:
Komm, wir wandeln. — Goldmark, C.:
Die Quelle. — Jemen, Ad.:
Murmelndes Lüftchen. — Liszt: Es muss ein
wunderbares sein, »Oh, quand je dors».
— Mendelssohn: Frühlingslied, Auf
Flügeln des Gesanges (extra). — Mo-
zart: Abendempfindung, »Bildniss-arie»
ur »Trollflöjten». — Riickauf, Anton:
Lockruf! — Schilling, Ferd.: Im Dome
meiner Seele. — Fr. Schubert: Sei
mir gegrüsst, Am Feierabend, Der
Neugierige, Ungeduld, Erstarrung, Der
Müller und der Bach, Des Baches
Wiegenlied; ur cykeln »Die schöne
Müllerin»: Morgengruss, Des Müllers
Blumen, Thränenregen, Mein!, Pause,
Mit dem grünen Lautenbande,
Eifersucht und Stoltz, Die liebe Farbe, Die
böse Farbe, Auf dem Flusse, Der
Lindenbaum, Die Forelle, Am Meer; Der
Doppelgänger, Das Fischermädchen,
Die Post, Wandrers Nachtlied,
Ständchen (posthum). — Bob. Schumann:
Sängers Trost, Aufträge, Geisternähe,
Der Hidalgo; ur cykeln »Dichterliebe:
Im wunderschönen Monat Mai, Aus
meinen Thränen, »Die Rose, die Lilie»,
Wenn ich in deine Augen seh’, Ich
will meine Seele tauchen, Ich grolle
nicht, Und wüssten’s die Blumen, Hör’
ich das Liedchen klingen, Ein
Jüngling liebt ein Mädchen, Am
leuchtenden Sommermorgen, Ich hab’ im
Traum geweinet, Allnächtlich im
Traume, Aus alten Märchen, Mein
schöner Stern, Meine Rose, Abschied vom
Walde, Ihre Stimme; — Edv. Schütt:
Persicher Liebesreim, Liebesnacht, »St.
Florian, hilf», Einen Sommer lang,
Ewig mein bleibt was ich liebe
(serbisk). — Rieh. Strauss: Traum durch
I die Dämmerung, Ständchen,
Freund-I liehe Vision, »Ach Lieb’, ich muss nun
scheiden. — Rieh. Wagner: Walthers
Preislied (ur »Mästersångarne»). —
Fel. Weingartner: Du bist ein Kind.
— Hugo Wolf: Und willst du deinen
Liebsten sterben sehen. —
Chami-nade C.: Si j’etait Jardinier. —
Doni-zetti: romans ur »L’elisire d’amore».
— Gounod: Frühlingslied. J.
Massenet: Oeuvre tes yeux bleusl
Per-golese: Siciliana »Nina». -— A.
Rubinstein: Die Tliräne. — Tosti: Lasciati
dir! — Verdi: Recit. och aria ur »Den
vilseförda».
Slutligen nämna vi vår svenske
komponist Emil Sjögren, af hvars
sånger hr Navål sjöng på 4:de
konserten ur »Tannhäuser»: »Ich möchte
schweben» och »Jahrlang möcht’ ich
so dich halten» samt »Weil’ auf mir, du
dunkles Auge» (ur »An Eine», Lenau);
å allra sista konserten: »Und schläfst
du mein Mädchen» samt »I drömmen
du är mig nära», den sistnämnda med
märkvärdigt korrekt svensk
pronon-ciation.
Af de finska sångerskorna
framträdde först, som bekant, grefvinnan
Mannerheim med en soaré på
Vetenskapsakademien och gaf därefter en
konsert i Musikaliska akademien.
Endast i först nämnda lokal lät de båda
andra, fruar Järnefelt och Ekman, höra
sig med två konserter hvardera.
Efter ofvan vidtagna gruppering af
programmens sånger, och här slutande
med de för sångerskorna nationella,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
