Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 December 1903 - Hector Berlioz (med porträtt) - Något om melodisk och komisk opera, af — s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade att tacka för att den blef
uppförd i ett par af Paris’ förnämsta
kyrkor. Den just då uppblomstrande
franska romantiken fann i Berlioz en
entusiastisk dyrkare, och han skref
nu en opera JFVance juge, af hvilken
dock endast uverturen är bekant
likasom uverturen till Waverley. Tillrådd
att ånyo inträda i konservatoriet,
erhöll han här andra priset 1828 samt
1830 första kompositionspriset — prix
de Rome — för en kantat Sardanapale.
Berlioz reste så till Rom och blef der
bekant med Mendelssohn, ett
sammanträffande, som han sedan ganska
lifligt och karakteristiskt skildrade i
sin “musikaliska resa genom Tyskland“.
Före sin Romresa fick han uppförda
i Paris flere kompositioner, som dock
ej vuuno framgång, bland dessa en
fantastisk symfoni, Episode de la vit
d’un arliste (1829), däri han skildrade
sin kärlek till den irländska aktrisen,
miss Henriette Smithson, som på
engelska teatern i Paris uppträdde som
Julia och Ophelia i Shakespere-dramer.
I dubbelt hänseende är denna
symfoni-märklig, ty man kan säga att från den
härstammar den moderna franska
instrumentalmusiken och med den kan
“program-musiken“ sägas först ha
in-trädt i musikhistorien.
Efter 18 månaders vistelse i Rom
återvände Berlioz till Paris och fick
med stor svårighet och mycket
motstånd där (1832) uppförd sin i Rom
skrifna Uvertyr till Kung Lear och sin
kantat-symfoni Le retour a la rie (Eu
fortsättning af den “fantastiska
symfonien“) samt den på Paganinis
anstiftan tillkomna Harold en Ilalie, en
symfoni med obligat viola. Paganini
hade vid ett uppförande 1833 af ”den
fantastiska symfonien“ blifvit hänförd
öfver denna komposition.
Berlioz ingick nu äktenskap med
sin dyrkade miss Smithson trots hans
föräldrars, särskildt den
religionssvär-miska moderns motstånd. Denna
förening blef dock ej lycklig utan
upplöstes genom skiljsmessa.
Hans opera Benvenuto Cellini (1838)
och den dramatiska symfonien med
kör Romeo et Juliette (1839) vunno ej
heller någon framgång. Mera
uppmärksamhet väckte hans Requiem (1837)
och en Symfoni till invigningen af
juli-kolonnen. Berlioz inträdde 1838
i redaktionen af “Journal des debats“
som musikkritiker och blef 1840
bibliotekarie vid konservatoriet. Ar
1842 företog Berlioz sin första resa
till Tyskland för att i dess förnämsta
städer sjelf leda uppförandet af sina
verk; 1845 gjorde han där ett nytt
besök. 1847 finna vi honom i
Ryssland, 1848 och 1851 i London.
Vintern 1852 uppehöll han sig i Weimar,
där han i Liszt fann sin store
beundrare. År 184G uppfördes i Paris,
dock utan framgång, hans Damnation
de Faust, hvaremot hans tredelade
oratorium L’enfance de Christ,
kompo-neradt med en hos honom ovanlig en-
kelhet, fick entusiastiskt emottagande
(1854). Första delen af detta, “La
fuite en Egypte“, har flerstädes
uppförts (i Stockholm 1867 af Nya
har-mon. sällsk.). Afven ett Tedeum (1855)
gjorde stor lycka; mindre derrmot den
komiska operan Beatrice el Jh’ncdicl
(1802) och den stora Les troyeus (1863).
Den sistnämnda, likasom “Benvenuto
Cellini,“ finner man ännu uppföras i
Tyskland och Frankrike. Berlioz’
sista verk var oratoriet Le lempie
universel, skrifvet för utstätlniDgen i
Paris 1867.
Tärd af sorg och öfver förlusten af
sin ende son, som dog i främmande
land, försjönk Berlioz slutligen i djup
melankoli och afled i Paris d. 9 mars
1809. Hans begrafning firades med
stor högtidlighet och 1886 blef hans
staty på Sijuare Ventimille aftäckt.
Först efter fransk-tyska kriget 1870
blef Berlioz uppburen i sitt hemland.
I den stora musikvärlden tycks hans
verk allt mera blifva uppskattade för
sin snillrika, om ock stundom bizarra,
originalitet, De större af dessa uppgå
till ett antal af omkring 40, hvartill
kommer åtskilliga sånger för en och
flere röster med orkester eller
piano-ackompanjemang. Som kritiker och
skritställare intager Berlioz ett
framstående rum. Hans Traiti d’instru- t
mentation (1844) är det yppersta
arbetet i sitt slag och öfversatt på flera !
språk. Andra hans arbeten äro
Gro-tesques de la musique (1859), A travers
chnnt (1862) Mémoires (1870) m. fl.*
Berlioz’ personlighet skildras
träffande af hans vän Ferdinand Hdler,
sålunda: “Berlioz’ natur var
sammansatt af de mest olika, ja motstridiga
egenskaper. Han var energisk och
verksam men ock foglig och svag; han
var eftertänksam, tålmodig, uthållig
och gaf dock efter för ögonblickets
intryck. Han var godmodig, älskvärd,
tacksam och likväl bitter, skarp, ja
hänsynslös. Trots sitt förakt för
världen besatt han stor äregirighet. Hans
lifliga ande steg vid minsta anledning
upp till exaltation; han fick tårar i
ögonen när ban uppläste sina egna
dikter eller sina älsklingsskalders
Sha-kespere och Göthe. Han blef helt
hänförd när han hörde sina egna verk
och hade ett naivt begär att blifva
beundrad och väcka uppseende.“
–-
Något om melodisk oeh
komisk opera
Då vi nyss fingo se att “Wilhelm
Teil“ var upptagen på operarepertoaren
kunde vi ej underlåta att tänka på
hur lågt dess tonsättare uppskattas af
den nya musik-specielt operastilens
* En förteckning öfver Berlioz’
kompositioner skall i nästa nummer lemnas
enligt den af Breitkopf & Härtel utgifna
katalogen till 100 års-jubileet.
målsmän, hvarpå man för ej länge
sedan erhöll bevis, då “Barberaren i
Sevilla“ uppfördes. Dtt är från
Tj-sk-land denna värdering af Rossini
för-skrifver sig. I Meyers
konversationslexikon heter det om bonom:“ Ideala
konståskåduingar stodo Rossini fjärran.
Han ville intet annat än behaga och
roa. Han betraktar icke med sedligt
allvar musiken såsom sin uppgift i
likhet med våra stora tondiktare.
Om grundlig, tonvetenskaplig bildning
var han obekymrad och djupare
utarbetande af sina verk var ej hans sak.
Han arbetade efter schabloner,
beräknade på effekt. Vissa tonföljder,
kadenser, figurer komma städse igen.
Genomtänkt karakteristik saknas i
hans verk.“ . .. Det oaktadt lyckas
maestron erhålla i artikelns
fortsättning det vitsordet att “med all
ytlighet innehålla dock Rossinis operor
ställen af oförgänglig friskhet och
intagande skönhet.“ Kan det verkligen
påstås att ”Barberaren“ saknar
karakteristik?! Detta mästerverk som på
d?n komiska operans område är
värdigt att ställas vid sidan af Mozarts
“Figaros bröllop“. För öfrigt t3’ckas
de som dyrka Wagner som sin Wotan
icke ha syn eller sinne för andra
gudomligheter inom tonkonstens värld.
Den italienska och franska komiska
operan, hur högt denna än står i
spirituell uppfinning och melodiskt behag,
har för dem intet välde. Detta
omdöme får man höra om fransk musik
i allmänhet. 8å har om Gounod
yttrats att hans musik är “i kärna och
form banai:“ Saint-Saöns “S mson och
Delila“ har från samma håll fått ett
liknande dåligt betyg, och hvad har
Tyskland i den komiska genren
åstadkommit? Lortzing och Nikolai äro väl
de enda nu kända komponisterna i
denna s‘il, mindre verk af Weber,
Brüll, Cornelius o. a. oberäknade. Af
dessa äro den förre endast i Tyskland
patriotiskt uppburen, den senare
bekant genom ett enda verk, men detta
också ett mästerverk i den komiska
stilen. Än “Mästersångarne“ då?
Denna opera är ju proklamerad af
Wagnerdyrkarne såsom mönstret för
all nutida komisk opera. Men vill
man vara rättvis, så måste man tillstå
att detta Wagners enda försök i
komisk stil är såsom sådant föga lyckadt.
Utom narren Beckmesser och
slagsmålet i andra akten har man just
inga komiska element i denna opera
men väl tonsättarens kända longörer
och mot stilen stridande bredd.
AVag-nerdyrkarnes framhållande af
”Mästersångarne“ måste emellertid betraktas
såsom ett erkännande från deras sida
af den komiska operans berättigande.
AYagners storhet och reformatoriska
betydelse på det seriösa
musikdramats område kan ju ej bestridas, om
ock ingen af hans efterföljare på
detsamma haft bestående framgång.
Af-skaffandet af den odramatiska
koloraturarian i serian är hans stora för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
