Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Febr. 1906 - Musikbref från Göteborg, af H—t - Följetong: En pianist hos sultanen - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga precision i spel och insatser som
ook den intelligenta uppfattningen och
korrekta utförandet af de olika
kompositionerna torde vara utan
anmärkning. Särdeles intressant var att göra
bekanskap med Jaques-Dalcrozes
kvartett, som utmärkte sig för mycken
skönhet och många bizarra, effektfulla
och roliga episoder, hvilket allt i det
förträffliga utförandet kom till sin
fulla rätt.
En tilldragelse, som nyligen timat
och som är egnad att belysa arten af
de anfall, som härvarande svenska
orkestermusici rikta mot
orkesterföreningens företag, torde förtjena att något
omnämnas. I sin harm att ha blifvit
slagna ur brädet af mera skickliga
utländska kolleger, ha dessa herrar
genom ett utskott, kalladt »Göteborgs
svenska orkestermusicis
specialkomite-rade» hopsamlat ett antal af för
kapellmästare Hammer mindre gynsamma
uttalanden. Detta bedröfliga
bevisma-teral för, att hr H. ej blott skulle
vara mindre tillfredsställande som
dirigent, utan äfven en mindre
respektabel personlighet, ha dessa herrar icke
tvekat att offentliggöra i en här
utkommande tidskrift (redigerad af dir.
A. O. Assar), kallad »Musiktidningen»,
fackorgan för svenska musici. Och
hvaruti bestå dessa aktstycken, som
tillmätts så stor betydelse, att man
ansett sig böra på detta sätt gifva
offentlighet åt densamma? Jo, i en <010)11/111
skrifvelse samt några utdrag ur ett
par tidningar. Orkesterföreningens
styrelse har naturligtvis ej dröjt att skaffa
sig fullt tillfredsställande vederläggning
af dessa fula beskyllningar, dels i
skrifvelse till orkesterföreningens
ordförande i Lausanne, der hr Hammer
senast verkade som kapellmästare, dels
i åtskilliga mycket lofordande kritiker
öfver hr H. som dirigent, tagna ur
ansedda facktidskrifter och
undertecknade med namn, som ha stort
anseende på musikkritikens område.
Dessa handlingar ha efter anhållan
från orkesterföreningens styrelse
intagits i »Musiktidningen» för den 10
januari. Samtidigt har emellertid
ordföranden i »Göteborgs svenska
orkestermusicis specialkomité», hr Emrik
Sandell, gifvits tillfälle att yttra sig om
värdet af de motbevis,
orkesterföreningens styrelse framlagt i denna sak.
Detta tillfälle har hr Sandell begagnat
sig af för att bl. a. förklara, att det
finnes ingen annan auktoritet för de
svenska orkestermusikerna i Göteborg
än deras egna öron. Efter hans egna
hörselorgans vittnesbörd har han till
och med skäl förmoda, att de af
orkesterföreningen åberopade, för hr
Hammer mycket fördelaktiga recensionerna
(däribland ett par undertecknade af
namn som Otto Lessmann och d:r
Paul Ertel), Ȋro af personer, hvilkas
musikaliska omdömesförmåga är, minst
sagdt, tämligen begränsad, såväl
musikaliskt som moraliskt». Detta lika
oförsynta som naiva uttalande verkar
bögst komiskt. Såvida det verkligen
är skrifvet på allvar, blottar det en
betänklig brist på kännedom um, hur
musikkritiken skötes i de tyska
musikcentra. Saken i sin helhet skulle
vara odeladt komisk, såvida man icke
äfven måst tänka på medaljens
frånsida, nämligen hur dessa herrar
svenska musici i sin ifver att nedsvärta
och motarbeta ett företag, som
säkerligen med tiden kan blifva dem till
ofantlig nytta, tillgripa hvilka medel
som helst, utan tanke på, att de
genom dylika oresonliga och föraktliga
handlingar endast skada sin egen sak.
Undertecknad har ansett, att detta
Göteborgsmusikernas osmakliga tilltag
borde bli mera bekant, och har därför
omnämnt detsamma, synnerligast som
man samtidigt kunde servera den
muntrande biten om den tyska
musikkritikens anseende bland svenska
fack-musici i Göteborg.
H—t.
FÖLJETONG.
En pianist hos sultanen.
Pianisten Donizetti (så hette han
verkligen), hvilken i slutet af
1880-talet fick lemna den turkiske
herska-rens tjenst, berättar de mest komiska
och underbara saker om sitt lif vid
sultanens hof. Så t. ex. hörde det
till hans åligganden att kl. 8 på
morgonen begifva sig till det kejserliga
palatset i stor uniform, när han skulle
spela kl. 3 e. m. Han infördes i en
praktfull sal, hvilken blott hade ett
fel: att ingen menniska der fick sätta
sig. Der fick han nu vänta i 7 å 8
timmar. Tid efter annan fick han
underrättelse om hvad H. Majestät höll
på att göra.
»H. Majestät lemnar just nu
sängen». Musikern måste besvara detta
vigtiga meddelande med en bugning.
»H. Majestät beger sig i badet».
Äter en bugning.
»H. Majestät låter kläda på sig» ...
»H. Majestät intar sitt morgonkaffe»
o. s. v.
Nu för man in instrumentet, en
kolossal och dyrbar flygel. Men golfvet
är inlagdt med de dyrbaraste trädslag
och skulle skadas, om man rullade det
tunga instrumentet deröfver.
Man har derför afskrufvat pianots
fem ben och låtit lika många slafvar
träda i deras ställe. De knäböja lik
som karyatider och uppbära orörliga
det tunga instrumentet på sina ryggar.
»Men», vågar konstnärn anmärka,
»det går icke an att spela på detta
sätt; en af slafvarne är mindre än de
andra». Man lägger en kudde under
den mindre slafvens knä och
uppmanar derefter musikern att börja sitt
spel. Slutligen lyckas det honom att
klargöra det moraliska skälet för sina
betänkligheter. Nu påskrufvas åter
benen på pianot, och i samma mån detta
arbete fortgår lemnar den ene slafven
efter den andre sin plats. Slutligen
inträder sultanen och befaller
konstnärn att spela. Denne ser sig om
efter en stol. Förgäfves, ingen står att
upptäcka! I sultanens närvaro får
ingen dödlig sätta sig. Men hur i all
verlden skall han kuDna spela piano
i stående ställning? Efter en stund
förbarmar sig sultanen öfver
konstnärn. En stol hemtas, och spelet
börjas.
H. M. hör uppmärksamt på eller
låtsar sig göra det, men dä han
märker, att äfven de närvarande finna
stort nöje i musiken, såras hans
fåfänga. Han befaller konstnärn att
upphöra och sätter sig sjelf vid pianot.
Nu uppstår ett allmänt bifallssorl, i
synnerhet från den sida af salen, der
evnuckerna stå. Dessa hafva
nämligen en synnerlig förkärlek för falska
toner, och på sådana blef det
naturligtvis ingen brist, då den i musik och
pianospel okunnige sjelfherrskaren med
sina ovana händer ifrigt klinkade på
klaverets tangenter. En storm af
bi-fallsyttringar och bugningar från
ev-nuckernas sida helsade den belåtne
sjelfherrskaren, under det att den verk
lige herrskaren i tonernas verld,
pianisten, förklarades — oduglig i sin
konst.
Från seenen oeh
konsertsalen.
Kgl. teatern.
Febr. it. Ivar Hallström: Den för
trollade katten.
4. Vermländinyarne (matiné); kl.
7.30 e m. Bizet: Carmen.
5. 11. Wagner: Tannliäuser.
7. Sa i n t-Saens: Simeon och
Delü«. (Delila: fru Jungstedt;
Simson, Dagons öfversteprest,
Abimelek, en gammal hebré:
hrr Nyblom, Wallgren,
Söder-inan, Sellergren; förste och
andre filistéeu: hrr Kricson,
Bröderman.)
8. B. Wagner: Lohenyrin.
9. Puccini: Tomt.
10 Vermländinyarne.
11. Mozart: Don Juan.
14. U. Wagner: Den flygande
Holländaren. (Senta. Marit:
fruar Lindberg, Claussen;
Holländaren, Daland, Erik,
styrmannen: hrr Forsell,
Sellergren, Nyblom, Malm )
IG. Bizet: (’armen.
17. 3 c Symfonikonserten.
Beethoven: 1. Symfoni N:o 4, B-dur;
2. Violin-romanser i F och G
dur (fröken Sigrid Lindberg);
3 Symfoni N:o G, F-dur
(Pastorale)
Östermalmsteatern.
Febr. 3—11. Joh. Strauss: Läderlappen.
II. Vermländinyarne (matiné).
12—17. Ivan Caryll: Hcrtiyinnan
af Danzig. Operett i 3 akter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
