Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 2 okt. 1907 - Tschaikowskys hem. Ett besök i hans bostad nära Klinn (med porträtt af Peter Iljitsch Tschaikowsky) - Till Grieg-biografien - Musikbref från utlandet. Från Paris och London, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sånger och eärdelts hans pianomusik
känner den musikaliska allmänheten
väl till och sätter högt i värde.
Till Grieg-biografien.
Vid nedskrifvandet af nekrologen
öfver Edvard Grieg i förra numret
indöt en uppgift, som vi härmed få
rätta. Der stod nämligen att Grieg i
juli fick besök af en ung violinist,
Percy Grainger, hvilken spelade en af
Griegs sista kompositioner, norska
»Slaatter». Uppgiften hade vi erhållit
från en korrespondens till
Aftonbladet af Annie Wall, och då vi icke
förut funnit begågna misstag i hennes
artiklar rörande musik, kommo vi ej
att närmare granska den ifrågavarande
uppgiften. Att Percy Grainger äfven
skulle vara violinist måste vi nu vid
närmare besinnande betvifla. Som
utmärkt pianist har han gjort sig känd
— och det kan väl ej finnas en
vio-list och en pianist med samma
för-och tillnamn. Om pianisten Percy
Graingers uppträdande under våren i
Köpenhamn, har denna tidning då
lem-nat uppgift, en sak som vid
författandet af Grieg nekrologen fallit oss ur
minnet.
»g*-“«4
Musikbref från Utlandet.
Från Paris och London.
Juli 11)07.
Massenets "Ariane". Messagers
”Fortunio", etc.
Vid denna årstid, då Frankrikes
metropol vimlar af resande från »all
veridens länder», är det emellanåt rent
af en omöjlighet att erhålla biljett till
de mest »en vogne» varande
föreställ-ningaine, och måste vi följaktligen
begränsa oss till några kortfattade notiser.
Isynnerhet »L’opéra» (»Stora
Operan»), som ock nu mot slutet af
Gaillards direktörstid tyckes utveckla en
lifligare verksamhet än eljest, har
förmånen att alltsomoftast kunna ståta
med »lapp på luckan», särskildt när
den framför allt genom sin skönhet
anslående unga italienska primadonnan
Lina Cavalieri — förut
varieté-tång-erska — gasterat i titelpartiet af
Massenets i en af undert:s senaste
Komakorrespondenser behandlade opera
Thais. Afven för både sin lyriska
och sceniska framställning har hon af
Paris-kritiken rönt varma loford,
naturligtvis delade med Atanaels väl
oöfver-träfflige representant, teaterns »doyen»
Delmas, hvilken der kreerat rollen.
Dess sista nyhet, La Catalane
(Kata-loniskan) — tolkad af så utmärkta
artister som den sistnämnde och
»L’opé-ra’s» nya stjerna Muratöre i bas- och
tenorpartierna —, med musik af den
talangfulle tonsättaren Fernand Le
Borne anses skulle blifvit en ännu
större »succés», derest ej libretton i
fråga om dramatisk lifaktighet lemnat
åtskilligt att önska; sålunda är i större
delen af första akten styckets bjelte
ensam inne på scenen.
Wagner-reper-toaien, hvilken redan i Delmas eger
en öfverlägsen framställare, bar
betydligt vunnit på medverkan af de
särskildt å förevaracde område celebra
konstnärerna Frlia Litvinne och Ernest
van Dy ek.
Stor attraktion utöfvar alltjämt
Massenets i höstas f. f. g. uppförda Ariane,
ett arbete, hvilket kan sägas vara fullt
värdigt Stora operans lysande
traditioner såväl beträffande Ga tulle Mendés’
med citat från Ovidius, Corneille och
Racine samt filosoferande
karaktäristi-ker af de agerande personerna inledda
text som den effektfulla, af a’la sin
maestros bästa egenskaper
kännetecknade musiken. Till framgången
bidrager i väsentlig mån det ypperliga
utförandet, i främsta rummet Lucienne
Brécal, en i fråga om apparition, sång
och spel rent af idealisk »tragedienne
lyrique» i titelrollen, Louise Grandjean,
en förförisk Faidra och Lueij Arbeit,
en mxjestätisk Perséfone* samt hrr
Muratöre och Bartet, den förre en
syperb Tesevs, den senare en präktig
Pirétoos — dennes vapenbroder —,
det relativt mindre betydande
baspartiet, från början tolkadt af Delmae.
Balett, med premierdansöserna Sand- \
nini och Zambelli i spetsen, samt upp- 1
sättning voro efter vanligheten »å la
hauteur» i L’académie nationale de
mu-sique», orkestern under Paul Vidals
eminenta ledning utmärkte sig särskildt
i tredje aktens delikata intermezzo.
»Opéra-Comique», hvilken från
början af juli åtnjuter sina sedvanliga
sommarferier, har gifvit Maurice
Maeterlincks och Paul Dukas’
fantastiska musikdrama Ariane et
Barbe-bleue (Ariadne och Blåskägg) — der
den geniale flamländske skaldens maka,
skådespelerskan Georgette Leblane gjort
sin debut såsom sångerska —, hvilket
emellertid blott har namnet gemensan.t
med Tesevs’ olyckliga gemål. En
frappant likhet erbjuder deremot den
Masse-netska operan med sistnämnda scens
i säsongens elfte timma upptagna
no-vitet, André Messagers »musik- 1
komedi» Fortunio, såtillvida att i dem i
begge äktenskapsbrottet formligen
triumferar. En dylik ur etisk synpunkt
mindre tilltalande »sens moral», att
icke säga »sans morale», uppväges
emellertid i den senare af all den ej
mindre äkta franska, skalkaktiga gratie,
charmanta esprit och poetiska sentiment,
som känneteckna Alfred de Mussets
* 1 sin behandling af den forngrekiska
Ariadne-sagan låter diktaren den ädla
furstinnan för att af Ilades’ drottning
ut-Terka, det denna medgifver, att hennes
syster Faidra, som sjelf beröfvat sig lifvet,
får återvända till jorden, likt Orfeus
nedstiga till Tartaros.
lustspel »Le chandolier» (Ljusstaken)*,
hvaraf detsamma utgör en bearbetning,
och nämnda egenskaper utmärka
jem-väl partituret, hvilket afgjordt är sin
upphofsmans hittills mest lyckade verk.
Särskildt må framhållas det verkligt
»con amore» komponerade titelpartiot
med Fortunio» i sin rörande naivitet så
ljufva romanser, ypperligt
karaktäriserande denne Chérubinnatur. Det
största loford man gerna kan skänka
åter-gifvandet är, att rollerna tyckas rent
af skrifna för sina resp. innehafvare,
alltifrån teaterns »doyen»
Vugrre-notarien »maitre» André, den duperade
äkta mannen, till hrr Dufranne
Cla-varoche och Fernand Franceil
Fortunio — en helt ung, men synnerligen
lofvande »ténor léger»** —, icke
för-glömmandes den intagande fru
Marguerite Giraud-Carré i Jacquelines parti.
Direktör Albert Carrés kända talang
hade framför allt tillfälle att komma
till sin rätt i den utsökt täcka
träd-gårdsscenen. De första
föreställningarna dirigerades af tonsättaren själf,
utsedd till Stora operans chef på grund
af hans vid regien af »Coventgarden»
i London ådagalagda förtjenster.
Den åtminstone för främlingar väl
föga bekanta »Trianon lyrique» förut
»Théåre Victor Hugo» —, en
»populär» operateater med ett mindre
offentligt understöd, belägen uppe vid
boulevard de Rochechouart, bjuder på af
öfriga lyriska scener ej representerade
operor. Vi åhörde Adams städse
behagliga Si fitais roi (»Konung för
en dag»), der man trots en i det hela
soignerad exekution, tillfredsställande
moderata anspråk, saknade framför allt
vår Odmanns så anslående Zéforis och
Lundquisls jovialiske Mossul, hvars
parisiske tolk i stället utmärkte sig
genom ungdomlig »schwung»
beträffande figur, sång och spel.
Förhindrade att närvara vid den
utomordentliga föreställning — naturligtvis ej
publik — af Rossinis Barberaren i
Sevilla, hvilken egde ium vid
invigningen af en lyxuös liten teater, som den
illustre polske tenoristen Jean de Rezské
låtit inreda i sin högeleganta villa utanför
Paris, må vi endast omnämna, att
* Titeln härleder sig deraf, att
Jacqueline, den otrogna, af ungdomsfägring
strålande hustrun, på inrådan af sin älskare,
kapten Clavaroehe för att tjenstgöra
såsom »ehaudelier» eller afledare för sin
ålderstigne makes misstankar till sin
uppvaktande kavaljer utser den yngste af
dennes skrifvare den blyge och veke
Fortunio, hvilken emellertid snart på allvar
upptändes af kärlek till den förstnämnda,
som själf till sist besvarar hans känslor
och affärdar sin förre tillbedjare.
** Det torde vara något nästan
enastående att som han på mindre än ett års
tid vid »Opéra-Gomique», hans första scen,
redan gifvit vackra tolkningar af så
betydande uppgifter som Almaviva, Wilhelm
Meister, Vincent i Gounods »Mireille»,
Octave i Dalcrozes »Bonhomme jadis» och
j slutligen titelrollen i Messagers »Fortunio»
— de båda sistnämnda »créations», hvaraf
isynnerhet den senare, hans hittills bästa
parti, liögligen lyckad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
