Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 15 Nov. 1909 - »Spader dam». Opera i 3 akter och 7 bilder. Text efter Puschkins liknämnda novell af M. Tschaikowsky. Musik af P. Tschaikowsky. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppmanar dem att skiljas. Tjänarinnan
Mascha vill stänga dörren till balkongen
j för att hennes matmor ej skall förkyla
sig, men Lisa hindrar henne därifrån;
hon vill njuta af den varma nattluften.
Sedan hon blifvit ensam prisar hon i
en aria furstens, hennes trolofvades, goda
egenskaper och finner sig ej värdig hans
kärlek, men på samma gång kan hon ej
göra reda för sina känslor; hennes tankar
vända sig till Herman, hvars lidelsefulla
blickar redan vid deras första möte låtit
henne ana hans kärlek till henne; hans
dystra blick hade beröfvat henne all lycka
och frid. Plötsligt inträder Herman. På
hennes utrop: »Hvad för er hit, olycksalige
man?» svarar Herman, att han måste tala
vid henne: blott ett ord och sedan vill
han ga för att aldrig återse henne. »Om
ett svar på en fråga anropar eder en
döende», l.isa ber honom gå, annars skall
hon ropa på hjälp. Herman stannar likväl
kvar, ty i hennes hand ligger hans öde.
Han älskar henne af hela sin själ och ber
att hon har medlidande med honom. Lisas
hjärta veknar och hon röres till tårar vid
hans kärleksförklaring. Då höres
grcf-vinnan knacka på dörren, och Herman
hinner blott gömma sig bakom en gardin
när hon inträder, frågande Lisa hvarför |
hon ej gått till sängs, och hvad detta ’larm
skall betyda. Lisa svarar att hon ej kunnat
sofva utan gått af och an i sitt rum.
»Hvad är det för dumma fantasier!»
utropar grefvinnan, »gå genast och lägg dig!
Nu gå vi, så att du ej vidare företager dig
några dumheter!» Då Herman blir ensam
erinrar han sig sägnen om grefvinnan
och de tre korten, som en allsmäktig
kärlek skulle tvinga henne att uppenbara
men känner tillika dödens kyla genomisa
honom. Han vill ej vidare tänka härpå,
då Lisa uppenbarar sig vid hans sida,
bedjande honom lämna henne. Då han säger
att hon därmed uttalar hans dödsdom,
vill hon skänka honom lifvet och de
förklara nu för hvarandra sin ömsesidiga
kärlek.
Andra akten. En festsal hos fursten
En kör af gäster upstämmer en sång om
den glädje som fröjdar deras hjärtan.
Fest-ordnaren inbjuder gästerna å sin herres
vägnar att åse ett fyrverkeri. Czekalinsky,
Ssurin och Tomsky uppträda. Den
förstnämnde yttrar att Herman förvånat honom,
han vill slå vad om att han är förälskad.
Nej, säger Ssurin, jag vet att han grubblar
öfver att få veta de tre korten, den narren.
Tomsky tror honom ej om att så är, han
har endast på skämt talat om dem.
Czekalinsky viil gyckla med honom om dem;
Tomsky förklarar emellertid att hvilka
planer än Herman hyser, så vet han att
fullfölja dem, den olycklige. Lisa uppträder
jämte fursten, som frågar hvarför hon
synes så sorgsen.. Han förklarar nu i
en aria hur högt han älskar henne och
att han vill vara hennes slaf för hela lifvet.
Hennes lycka är hans högsta goda, så att
han till och med för hennes hjärtas frihet
kunde afstå från att äga henne.
Herman, som erhållit en biljett från
l.isa, inträder under önskan att den kunde
befria honom ur frestelsens garn. De
tre korten — visste jag dem, säger han,
vore jag rik och kunde sedan fly långt
bort med henne. Tanken härpå gör mig
vansinnig! Czekalinsky och Ssurin skämta
nu med honom om de tre korten.
Fest-anordnaren inbjuder nu gästerna att
beskåda en Pastorale. Härefter följer en
kör af herdar och herdinnor. Man
dansar en sarabande; Chloe, och Daphnis
träda fram och sjunga en kärleksduett.
Plutus framträder och vill fresta henne
med sina rikedomar att skänka honom
sin kärlek men hon blir sin herde trogen.
Kören uppstämmer en sång rörande
lif-vets och det älskande parets lycka.
Herman tänker ånyo på orden »den som
allsmäktig kärlek genomtränger ...» Han
hör då en röst som säger, »se, där står din
älskade», och förskräckes däraf. l.isa
närmar sig Herman, förklarande sig lycklig
öfver att han kom till hennes möte. Hon
lämnar honom en nyckel som går till
trädgårdsporten, en trappa leder upp till
hennes mormors sängkammare, och bakom
ett porträtt af henne i densamma är en
dörr som leder in till hennes eget rum,
där vill hon invänta honom, och honom
allena vill hon tillhöra. I morgon måste
allt afgöras, säger hon. Herman yttrar
nu: »Det är ödets vilja att jag skall lära
känna de tre korten.»
Festanordnaren ger tillkänna, att
kejsarinnan nalkas att bevista festen. Gästerna
uttrycka sin glädje häröfver och
uppstämma en hyllningssång, under hvilken hon
träder in i salen, hvarefter ridån faller.
Scenen för nästa tablå är grefvinnans
sofgemak. Herman träder in. Han finner
allt där såsom man sagt honom; porträttet
af grefvinnan hänger där på väggen.
»Fattas mig mod?..» säger han. »Denna
hemlighet, är det blott en inbillning af min
sjuka själ». »Nej, våra öden äro
sammanlänkade, dör jag genom dig skall du falla
för min hand !» Någon hörs komma. Han
döljer sig. Grefvinnan inträder, åtföljd
af tjänarinnor och sällskapsdamer, prisande
sin välgörarinna och önskade henne en
god natt. Under tiden har Lisa uppträdt
med tjänarinnan Mascha, som yttrar sin
oro öfver sin frökens blekhet. Lisa ber
henne ej oroa sig; han, hennes älskade
väntas af henne i hvarje ögonblick. Mascha
uppmanas att icke förråda någonting utan
vaka öfver dem. Grefvinnan, som tröttnat
på sällskapsdamerna, ber dem vara tysta
och lämna henne i ro. Men till sängs
vill hon ej gå; i sin hvilstol slår Ihon sig
ned och hon beklagar denna världen i
hemlandet, som ej förstår att roa sig;
annat var det under hennes ungdom i
Paris, hvars nöjen hon nu framkallar i
sitt minne. Slutligen somnar hon in och
vaknar vid att Herman står framför henne,
sägande: »Frukta ingenting, grefvinna!
Intet ondt skall hända er.» Han har blott
en nåd att begära af henne för att hon
skall bereda hans lifs lycka. Han vill af
henne ha reda på de tre vinnande korten,
besvär henne att om hon själf erfarit
kärlekens lycka^yppa för honom sin
hemlighet. Då hon ej bönfaller honom, utropar
han förtviflad: »Ha, gamla häxa! så vill
jag tvinga dig att nämna för mig de tre
korten!» Han hotar henne med en pistol,
då grefvinnan faller död till golfvet. »Hon
är död!» utropar han, »och med henne är
hemligheten begrafven!» Lisa kommer in,
utropande: »Hvad är här för larm? — Du,
— du här!» — »Var stilla», svarar
Herman, »hon är död» — »Hvem är död,
o Gud, hvad säger du?» —4 »Det är
full-bordadt. Hon är död, men jag har ej
velat det, endast att hon skulle
uppenbara mig sin hemlighet om de tre korten».
— »Ack, därför har du kommit hit»,
utropar Lisa, »icke för min skull. Förförare,
mördare, bort härifrån!»
Tredje akten. Femte tablån. Ett
rum i den kasern, där Herman är
inkvarterad. Han läser ett bref från Lisa, hvari
hon säger att hon är viss om att han ej
med flit dödat grefvinnan. Hon lider
gruf-ligt öfver att ha misstänkt honom och ber
att han skall möta henne på en viss ’plats
invid Newafloden. Herman tänker
förfärad på hvad som händt och ser i en
vision kyrkan och grefvinnans begrafning,
lyssnande till en begrafningskör, som han
hör på afstånd. Han öfverväldigas af
förfäran, han tycker dörren öppna sig,
utropande: »Nej, nej! jag uthärdar ej detta!»
Då uppenbarar sig för honom
grefvinnans ande. »Det har uppenbarats för mig»,
yttrar hon, »att du skall få veta de tre
korten, kom ihåg dem: trean, sjuan och
esset. Rädda Lisa och gift dig med henne!»
Anden försvinner.
Nästa tablå visar en kajplats vid Nevcan.
Det är nära midnatt. Lisa väntar där på
Herman, hvars brott hon tillskrifver en
tillfällighet. Hon klagar öfver sitt grymma
öde. »Lifvet lofvade mig glädje, men i
stället kom nöd — och död». Hon slites
mellan sin kärlek till Herman och tanken
på att han kan vara en förförare och
mördare. Herman kommer till platsen och
sluter henne i sina armar. De prisa nu
sin lycka att vara förenade och Herman
uppmanar henne att fly med honom. Hon
lofvar följa honom och frågar hvart de
skola bege sig. »Till spelhuset, kom!»
utropar Herman. — »O Gud, hvad säger
du!» utropar hon. »Där», svarar Herman,
»där ligger guldet och allt är mitt» —
»Så dog hon då genom din hand! Med
en förbrytare har jag förenat mitt öde!»
utbrister Lisa. Herman berättar, att
grefvinnans ande uppenbarat för honom de
tre korten. I vansinnig yrsel rusar
Herman bort till spelsalen. Under utropet:
»Förintad, fördömd är han och jag med
honom», kastar sig Lisa i floden. |
Sista tablån är i spelsalen. ,En kör af
spelgäster sjunga »Låtom oss lefva och
njuta af lifvet, ungdomens dagar så snart
förgå!»
Tschapalitsky, Ssurin, Narumoff,
Czekalinsky och Tomsky uppträda jämte
fursten. Tomsky frågar denne hvarför han
infunnit sig, som aldrig förr besökt
spelsalarna. Fursten svarar: »Du känner
Ordspråket: olycka i kärlek lycka i spel!»
Han berättar att han ej mer är förlofvad.
Hämnden har drifvit honom hit. På
gästernas uppmaning uppstämmer Tomsky en
sång: »Hade alla flickor vingar, vore jag
också en gren, ingen af dem flög förbi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
