Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 Dec. 1909 - Ludwig Spohr (med porträtt) - Borghild Bryhn (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fransmännen förstodo ej det
utmärkande i Spohrs väsen, romantiken i hans
spel liksom i hans tonskapelser. Redan
1821 bytte han om vistelseort och
flyttade öfver till Dresden för att låta sin
dotter utbilaas i sång af Miksch.
Därpå kallades han 1822 till
hofkapell-mästare i Kassel, där hans rörliga lif
slutligep fick sin lugna hamn och där
han slutade sina dagar. Beklagligtvis
blef-vo hans sista lefnadsår förbittrade genom
ett mindre godt förhållande mellan
honom och landsherrn, som till och med
emot hans vilja pensionerade honom 1857/
och nedsatte hans lön, ehuru denna var
honom garanterad oförändrad till hans’
död. Kort tid därefter träffade honom
ett ännu hårdare slag i det han bröt
sin arm i trappan till läsemuséet.
Visserligen läktes armen oaktadt hans höga
älder, men en svaghet i densamma stod
kvar, hvilken hindrade honom att vidare
föra stråken. 1 anledning af hans 25
års-jubileum som kapellmästare i Cassel 1847
hade han förlänats tillträde till hofvet och
utnämts till generalmusikdirektör samt
blif-vit hedersborgare i staden. Efter sin
första makas död 1834 gifte han sig med
Marianne Pfeiffer, en utmärkt pianist, som
öfverlefde honom. Han dog af
ålderdomssvaghet utan föregående sjukdom
den 22 okt. 1859. Spohr var en
imposant person med ädla men allvarliga
ansiktsdrag. Blygsam och anspråkslös var
han till sitt väsen, trots de mångfaldiga
hyllningar af alla slag, som bevisades
honom under hans langa konstnärliga
verksamhet.
Till dessa lefnadsdata vilja vi efter en
af mästarens senare biografer och andra
foga några ord om honom såsom
tonsättare och virtuos.
Spohrs mångsidiga konstnärsanlag äro
mest riktade åt det veka, älskligi, milda
och svårmodiga. Lättare finner han
uttryck för klagan än för lefnadslust; till
och med öfver hans glädje breder sig
elegiska skuggor. Likväl förmår han, en
annan musikalisk Jean Paul, att gifva
humorn präktiga toner och det goda
lynnet skalkaktigt behagliga melodier; men
han är icke naiv som Shakspear eller
Mozart utan snarare sentimental som
Schiller. Han saknar Bachs stränga storhet,
Handels frihet, Beethovens höga flykt,
men han äger som Qöthe det finast
utbildade formsinne och kan hos andra väcka
känslans hemligaste rörelser och fylla
åhörarens själ med lyckliggörande intryck och
sköna tonbilder. Spohrs verk intaga till
följd af sin egendomliga karaktär och
obestridliga originalitet en alldeles egen plats
i musiklitteraturen men väcka i högre
grad än andra komponisters, synnerligast
genom hans sätt att modulera, intrycket
af något manieradt och monotont samt
alstra känslan af att hans skaparkraft, trots
rikedomen och mångsidigheten i hans
skaparverksamhet, lider af en viss
begränsning. Ytterligare orsak härtill finna vi uti
hans stränga fasthållande af den
konstnärliga formen, ur hvilken han aldrig trädde
ut äfven vid den friaste behandling af
enskildheter. Alla dessa omständigheter
utgöra dock ej något giltigt skäl till att
man icke skulle kunna med njutning och
tillfredsställelse återvända till hans verk
eller t. ex. med fullaste nöje åhöra en
konsert, hvars program ’endast upptoge
Spohrs kompositioner. Alla dessa göra
j i första rummet intryck af klarhet och
I öfversiktlighet; däraf ock deras goda
harmoniska verkan. Intet i dem synes
tvunget och påtrugadt, icke en gång de
djärf-vaste modulationer. Afsigten att göra
effekt spårar man aldrig; det är något
nobelt och distingueradt i deras väsen.
Såsom bekant visste Meyerbeer, M lrsehner
och andra berömda tonsättare att
ganska väl göra 5ig till godo effekter hos
Spohr, som var en mästare i
instrumentation.
Spohrs utomordentliga storhet som vio
linvirtuos erkännes pä det lifligaste från
alla håll. Redan då han 1804
konserte-rade i Leipzig skrifver om honom Er.
Rochlitz följande: »Hans individualitet
leder honom mest till det storslagna och
det i ljnft vemod svärmande. Så är
också hans härliga spel. Fullkomlig renhet,
säkerhet, precision, den enormaste
färdighet, alla slags stråk, alla nyanser i
instrumentets ton, den mest otvungna ledighet
i att röra sig med allt detta, till och med
de största svårigheter — det gör honom
till den skickligaste virtuos. Men den
själ han inlägger i sict spel — fantasiens
flykt, elden, mjukheten, känslans
innerlighet, den fina smaken och förmågan att
intränga i och återgifva andan i de
särskilda kompositionerna — det gör honom
till sann konstnär. Denna sist nämnda
egenskap ha vi ej funnit i så hög grad
hos någon violist och detta synnerligast
i hans kvartettspel.» En annan af hans
! samtida ger oss en liflig bild af den
kon-serterande virtuosen. »När» — säger han
— »den imposante mannen, ett hufvud
högre än sin omgifning, med violinen
under armen träder fram till sin
notstäl-lare — han spelade aldrig utantill, emedan
han ville undvika skenet af att ha
instuderat ett tonstycke mekaniskt, hvilket han
j ansåg oförenligt med sin konstnärliga
uppfattning — och när han då hälsade
publiken med denna oefterhärmliga bugning
full af värdighet utan stolthet, full af
behag och själfförtroende, lugnt riktande
sina klara, blåa ögon utåt salongen för
att taga en öfverblick af sin publik, intogos
åhörarna af en stämning, liknande andakt.
Såsom tonsättare, var Spohr ofantligt
produktiv. Efter en katalog öfver kans
verk, af Schlettefer, meddelade vi år 1891
en förteckning öfver dem, hvilken upptog
mer än 2 spalter i denna tidning. Här
må endast i korthet lämnas en öfversikt
öfver dem. Af Spohr har man 10
operor, däribland Faust, Der Zweikampf mit
der Geliebten. Zcmire und Azor, Der
Berg-geist, Pietro von Albano, Der Alchymist
och Die Kreutzfahrer.
Denna sistnämnda opera, hvarmed han
beträdde nya banor i det han gaf en
skarpare karaktäristisk ät i stycket
förekommande personer, blef för 10 ar sedan
omarbetad i Tyskland och gick flera
gånger med stor framgång öfver scenen där-
städes. Spohr skref äfven 5
oratori-e r: Das jüngste Gericht, Die letzten
Dinge, Des Heilands letzte Stunde, Der
Fall Babylons samt den dramatiska
kantaten Das befreite Deutschland; vidare en
uvertyr tili »Macbeth» 4
programsymfonier: »Die Weihe der Töne»,
»Historisch Symphonie»; »Irdisches und
Göttliches» och »Die vier Jahreszeiten»
samt 5 andra symfonier, 43 k v a
r-t e 11 e r, 5 dubbelkvartetter, 5
kvintetter, 15 violinkonserter
af klassiskt värde, bland hvilka de i A-dur
(»sångscenen») och D-moll (op. 55) äro
mest kända och omtyckta. Han har
dessutom skrifvit en mängd kammarmusikverk
för såväl stråkinstrument som trä- och
biåsinstrument samt konsertarior, en- och
flerstämmiga sånger m. m., hvarjämte han
har utgifvit en stor violinskola i
tre’afdel-ningar (1831). Hans autobiografi
utkom 1860—61 i två band.
Bland framstående violinister, som voro
elever af Spohr, kunna nämnas Ferdinand
David, Fredrik Pacius och J. A. E. Beer,
konsertmästare vid Stockholmoperan och
sedan i Petersburg.
Af Spohrs operor uppfördes på
Stockholms operascen »Jessonda» i
öfversätt-ning af A. Lindeberg, första gången 1826
tre är efter första uppförandet i Kassel
1823 och äret efter sedan den upptagits
i Wien, och upplefde till 1837 summa 2S
föreställningar; sedan upptogs »Zemir och
Azor» därstädes 1828 och gafs till 1839
summa 9 gånger. »Jessonda», Spohrs
förnämsta operaverk, uppfördes här på
vår kungliga teater, senast den 2 mars
1891, då fru Östberg innehade titelrollen
och fru Edling utförde Amazili. C. E.
I undquist återgaf, ovanligt nog för
honom, älskarerollen Tristan da Cunha, och
hufvudpartierna för öf rigt hrr
Seller-gren, M. Strandberg, Rundberg och
Graf-ström. Operan upplefde di in alles till
16 mars 5 föreställningar.
m
Borghild Bryhn.
Då den norska sångerskan fru Kaja
I ide för en manad sedan gjorde en
lycklig debut här pa operan sasoitt Madame
Butterfly, förspordes det, att samtidigt en
annan norsk sångerska, fröken Borghild
Bryhn, profsjungit inför operans direktion
i och för ifragasatt gästspel ä dess scen.
Då vi nedskrifva detta, därjämte
meddelande ett porträtt af den med ståtlig
figur och intagande apparition utrustade
sångerskan, har hennes första
uppträdande här ägt rum d. 26 nov. såsom
Elisabeth i »Tannhäuser», hvilket blef för
henne en stor triumf. Det var en präktig
bild af den jungfruliga furstinnan, och
hennes stora, vackra stämma, ren och
klangskön äfven i höjden, behandlades
med konstnärlig smak i tonbildning och
uttryck. Det var en angenäm
bekantskap man fick göra med fru Bryhn denna
afton, hvilket äfven den alltför fåtaliga
publiken tycktes erkänna, att döma af
det rika bifall, som genast efter andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
