Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 3 Mars 1910 - Chopin som komponist. (Efter Moriz Karasowski)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fägring, utan ock genom sina
kontrapunktiska finheter.
Nästan ännu mer öfverväldigande
äro några andra mazurkor, oaktadt
de ej kunna dölja en lutning till det
djupaste svårmod. Det är som hade
komponisten för ögonblicket velat
förströ sig genom lustighet ocb med
narkotiska medel döfva smärtan för
alt sedan blott desto djupare återfalla
i sitt ursprungliga svårmod. Allra
mest finne» denna mazurktyp
kännetecknad i op. 56 n:o 2.
Om polonäsens ursprung förmäler
en folksägen: när Jagellonernas
dynasti var utdöd, valdes år 1573
Henrik af Anjou, Katarinas af
| Medici son, hvilken senare regerade
under namn af Henrik den tredje, till
konung i Polen. När han året därpå
kom till Krakau och i slottet
högtidligen mottog nationens representanter,
förde herrarne, defilerande förbi
konungen i långsam takt efter musik, sina
damer med sig. Denna sedvänja
upprepades alltid, när en främmande prins
valts till att bestiga Polens tron, och
utvecklade sig så småningom till den
polska nationaldansen »Polonäsen»,
som bibehållit sig i hela Europa
intill den dag som nu är. I polonäsens
släpande rörelser ligga allvar och
värdighet; vändningarna och vexlingarna
återgiva omisskänneligt den gamla
polska adelns jäsande missnöje och
rörliga lif. Längre fram ha åtskilliga
icke polska komponister, t. ex.
Beethoven, Schubert, Weber, Spohr
m. fl., erkänt polonäsen som en
själf-ständig musikform och tillskapat den
efter sina egna mönster, tills omsider
Chopin med sitt egendomligt poetiska
och för ideal skönhet, öppna sinne åter
förädlat den och i densamma ingjutit
en rikedom af specielt polskt nationella
tankar.
Man kunde fördela Chopins
polo-näser i två grupper; den ena af dessa
skildrar det öfvervägande martialiska
elementet med sin utpräglade rytm;
den andru däremot det för Chopin så
utmärkande melankoliskt drömmande
känslolifvet.
Till den först nämnda gruppen
skulle jag vilja räkna polonäserna i
A-dur (op. 40 n:o 1), Fiss-moll (op.
44) och Ass-dur (op. 53).
Med afseende på formens enkelhet
och det nationella elementets
karakteristik förtjänar ovedersägligen
A.dur-polonäsen främsta rummet, ehuru den
torde vara mindre framstående 1
musikaliskt hänseende än de öfiiga och
äfven saknar det poetiska elementet
— den rör sig nära nog allt igenom i
forte och äger inga synnerliga
kontraster i sina tema —, så gör den dock
intryck genom sin ridderliga hållning
och sin naturliga finhet. Den mest
högstämda och djärfva i tanken är
utan all fråga Fiss moll-polonäsen,
tillägnad grefvinnan Delfine Potockas
syster, furstinnan Beauvan.
Hufvud-temat är af dyster längtan och vildt
trots, men afbrytes på det mest
öfver-raskande sätt af ett älskligt mellanspel
i mazurkastil. Bent af underbar är
den verkan man erfar af detta styckes
drömmande slut, där det ursprungligen
energiska temat i venstra handen
förklingar i det mjukaste piano, medan
åter på det af högra handen långt ut
hållna Ciss liksom klagande nedfaller
balftonen d, i form af tungt förslag.
— Ass-dur-polobäsen, som är uppfylld
af majestätisk värdighet, skrefs efter
hemkomsten från ön Majorka år 1840.
Den andra gruppen omfattar
polonäserna i Ciss-moll och Ess-moll (op. 26)
samt den i C-moll (op. 40, N:o 2)
och de tre i D moll, B-dur och F-moll
(op. 71) Särskildt utmärker sig den
första (Ciss-moll) genom en
oöfverträff-ligt ädel melodi, hvarjämte de första,
skenbart så trotsigt öfverstämmande
tema, som begynna detta verk, äro af
en sällsynt rik karaktär.
Den andra polonäsen i samma opus
(Ess-moll) är hemlighetsfull, d3rster och
tyckes vilja skildra hans till Sibirien
förvisade, i bojor försmäktande
landsmän. En mot dessa båda grupper helt
olika ställning intager fantasipolonäsen
i Ass-dur (op 61). Den skildrar de
nationella striderna och slutar därför
med en pompös, hymnlik triumfsång.
Det vore dåraktigt att i musiken
söka allegori och histora, politiska
eller filosofiska tankar och
deduktioner. Musiken behärskar blot t
känslan, talar genom känslan till
känslan; men hos Chopin är känslan
förenad med tidens poesi icke blott
genom den allmänna nationella
uppfattningen utan genom många, ja nästan
alla hans toner och tonskiftningar.
De Chopin’ska Valserna (op. 18,
34, 42, 64, 69, 70) ha trängt mest
ned bland folket; detta dels därför
att de ställa minsta fordran på den
spelandes teknik, dels emedan de
öf-ver hufvud taget behandla den
allmänt mest kända dansformen. Sedda ’
från musikalisk ståndpunkt erbjuda
de vida mindre intressant och nytt,
än hans öfriga kompositioner. Genom
sin naturliga tjusuiog och yttre glans
hade de emellertid vunnit en
betydelse, som ingen annan kompositör varit
i stånd att gifva åt en dylik musik.
Mest intressera af dessa de som
genomandas det svärmeri, som förlänar ,
den Chopin’ska sångmön sin största
tjusning, dessa äro valserna i A-moll
och Ciss-moT.
De härligaste och mest originella
af Chopins skapelser äro dock
ovedersägligen de fyra balladerna (op. 23,
38, 47, 52). Uti dem finnes i
sanning en sagoton, som väsentligen
skiljer sig från alla hittills vanliga
musikaliska uttryckssätt, och som genom
taktarterna % och fi/s framställas
synnerligen träffande. Chopin svaiade en
gång Schumann, som frågade honom
om hans balladers betydelse, att han,
hänförd af Mickiewicz’ dikter, eggats
att skapa denna nya form.
Den första af dem, den i G moll
(op. 23), och tillika den mest spelade,
glöder af vild lidelse och fängslar
mest genom fulländningen i sina
enskildheter, då däremot den andra och
tredje ega en öfvervägande idyllisk
karaktär. Den fjärde, i tekniskt
hänseende svåraste, är troligen därför
minst känd ibland dem, fordrande en
viriuos med fin uppfattning.
Såsom i formen mest anslutande sig
till det, som funnits förut, framstå vid
första påseendet Chopins nocturner.
Field, som länge fast oriktigt
upp-gifvits ha varit Chopins lärare, har
visserligen kallat till lif denna
konstform, men olikheten mellan dessa
bägge komponister så väl som
likheten dem emellan låter sig väl
bevisas. — Field åtnöjer sig med att
skrifva fint poetiska, allt igenom
melankoliska tonstycken, men Chopin
icke blott ingöt i denna form det
dramatiska elementet, utan i hans
nocturner framträder harmoniens och
klaversatsens rikedom rent af
genialiskt. Om man jämför t. ex.
Chopins Ess-dur nocturne (op. 9) med
Fiel ds nocturne i B-dur, så finner
man snart den allmänna olikheten.
De värdefullaste numren Chopin
gif-vit oss af detta slag torde vara den
in doppio movimento stegrade
noc-turnen (op. 15 n:o 2), den tjusande i
Dess dur (op. 27), som eger en nästan
slösande fullhet af de finaste
fiori-turer; vidare nocturnen i G-moll (op.
37), klagande liksom under en fix idé
och afbruten liksom af en kjrrkligt
katolsk ackoidsats, hvars tröstande
toner tyckas mana till grafvens dystra
ro. Nästa nocturne (op. 37 o:o 2)
innehåller i sin mellersta sats måhända
den härligaste melodi som Chopin
någonsin skrifvit och hvilken man ej
kan höra utan den djupaste rörelse
och tjusning. Op. 48 n:o 1 (C moll)
är omfångsrik och i sin
ackordmellansats, som fullständigt öfverger
noc-turnestilen, den mest imponerande af
alla Chopins nocturner. Den såsom
op. 72 offentliggjorda s. k.
kvarlåten-skaps-nocturnen förskrifver sig från är
1827 och bär otvetydigt
ungdomsperiodens prägel. Op. 62 n:o 2 (E-dur)
däremot skrefs kort före Chopins
död och återger än en gång alla de
harmoniska fiuheterna samt den ljufva
melodiken och svärmeriet, som
utmärkte Chopin.
Nästan detsamma som sagts om
balladerna, kan ock sägas om
Chopins scherzon. Scherzot fanns ej
före Chopin, åtminstone ej med denna
stälfständighet, denna tändande
djärf-het, denna nära nog Shakespearska
humor, som Chopin förstått att
inlägga däri. I det mest berömda af
dem (B-moll op. 31) ter sig det första
temat egen villigt dystert men
hän-faller ej i melankoli utan svingar sig
med nästan trotsigt mod uppåt, och
ej mindre skön är den innerliga,
uttrycksfulla andra tanken i A-dur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
