Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han lät slå på trumma, klämta i alla klockor och blåsa i
lur, hvarigenom han fick tillsammans en ansenlig krigsmakt.
Prinsessan satt i sin jungfrubur i högan loft och virkade
röda guld, när detta larm begyntes. Der blef ett fasligt
väsen bland hennes tärnor och kanariefoglar, alla hjertan
pickade, allas röster höjdes, den ena dånade, den andra
stupade öfver spinnrocken, den tredje glömde både robeoch
tofflor. Hönshuset var der bredvid vägg om vägg — så bygde
man den tiden. Det blef ock ett allmänt skrik; min penna
är för svag att utföra all jemmer i den flygeln. Prinsessan,
mer förstörd af sina fröknar än af fienden, flydde genom en
löngång under jorden helt allena till skogs. Men — ack, I
skönheter, huru ären I icke utstälde att falla ur den ena
faran i den andra! På ett stort berg låg en ofantlig jätte
och solade sig. Han sträckte ut handen och fångade den
sköna, liksom Linné en insekt, dock utan att göra henne
skada. Han tog henne med sig i sin kula. Farväl,
prinsessa, jag lemnar Er i säkra händer och begifver mig till
Eder herr fader i hans betryck.
■i Kap.
Som är något fasligt, men kan beklagligen icke hjelpas;
dock tager det en god ända.
Grim försvarade sina slottsportar ett helt dygn och sköt
genom rundtornens gluggar som ett tordön. Andtligen
krossades muren af små hälleberg i slungor, så att fienden
kom in. Men Grim fäklade lika manligen; Igelbjörn och
Hugbjörn måste vika ur sina fördelar. Här vankades
hiskliga hugg: armar och ben, öron och näsor flögo i luften,
och Loföensarne stodo på språng att fly, när de fingo se
sin konung komma ridande i fullt språng med en ung
skönhet på sadelknappen. De upphäfde då alla ett glädjeskri
och angrepo Grimanerne så häftigt, att de togo sjelfva Grim
till fånga, ärnande på honom skjuta till måls; men Vibjörn
ropade med förfärlig röst: »Soldat, släpp min svärfader!»
Märkliga ord, dem Ceesar sedan härmade på Pharsaliska
fältet! Strax stadnade de af fruktan och kärlek. Vibjörn
omfamnade Grim, detsamma gjorde hans vackra
följesla-gerska, och Grim aftorkade sina tårar, ty han hade gråtit i
harmen, då man velat bakbinda honom. Han tog ett glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
