Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ratafia och sade: »Gutår Vibjörn! jag ger dig min dotter
med tre stora byar och en guldkedja». Freden besvors med
händerna på en urna, den man hemtat från Lofön på en
ättebacke. Men hvem är väl den skönheten, som kommit
hitridande med kung Vibjörn?
5 Kap.
Huru stora förslager ofta stiga upp som en morgonsol,
men falla ned som en skinnpels.
Prinsessan Grimma var i jättens faggor mer död än
lefvande. Han tröstade henne och gaf henne två vilkor att
välja mellan till nästa morgon: antingen att förvaras i en flaska
spiritus vini eller att slätt och rätt soltorkad med en fernissa
öfver skinn och ben handteras fritt af alla; ty förvaras
måste hon, efter hon var ett så litet vackert kreatur, det
han ville skicka till sin slägt som en raritet. »Nog kunde
du», sade han, »få gå sådan som du är i ett litet glasskåp;
men jag orkar nu mer ej med sådana lekdockor, efter jag
är barnlös. Var nu glad och sof roligt». Prinsessan gret och
suckade hela den natten, som var den gudfruktigaste hon
haft i hela sin lifstid. Om morgonen sade jätten: »Jag vill
först gå ut efter ved och göra eld, se n skall du få säga,
min lilla unge, huru du vill bli förvarad». Jätten gick strax
utanför kulan med sin yxa och högg några mastträn, dem
han tog under armen; men i det samma kom en pil
flygande, som genomborrade det ena ögat. Strax medan han
kände derpå med handen, kom en dylik genom det andra,
så att han var alldeles blind. I arglieten ville han springa
dit skotten kommit ifrån, men ett berg tog emot fotterna,
så att han snafvade och afbröt det ena lårbenet; då skrek
han jemmerligen. Den som gjort denna tappra gerning
var Vibjörn sjelf, som i sin faders, den väldige jägarens, hof
lärt sig skjuta så förträffligt, att hans pil träffade ett hufvud
hår genom en guldring på hundra steg. Han drog nu sitt
svärd, som hette Drottningstråle, hvilket bet likaså väl på
järn och sten som på kött och kläde; det rände han in i
jättens hjerta, som strax utblåste sin jordblandade själ,
hvaraf ett par tallar kullrullade och slogo på taket af kulan,
der prinsessan var instängd. Hon lopp ut i sin förskräckelse.
Vibjörn var nöjd med sig sjelf, men visste ej ännu, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
