Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berg, men en betydligt råare ton skönjes hos denne
be-gåfvade författare, den sjelfständigaste, men tillika den mest
hänsynslöst realistiske af denna tids lustspelsförfattare. I
det första af dessa stycken vill författaren visserligen
moralisera, såsom snart sagdt alla författare från denna tid, men
gör detta på ett slipprigt och groft språk. I »Den
lycke-lige banqueroutieren», som är svagt i kompositionen, gifver
han oss en ur kulturhistorisk synpunkt intressant bild ur
frånsidan af sin samtids afFärslif.
Den med så stora förhoppningar helsade skådeplatsen
fick emellertid ingalunda upplefva en i allo ostörd tillvaro.
Mer än en gång skulle dess medlemmar få ångra, att de
lyssnat till de vackra förespeglingar, man gjort dem. Redan
efter något mera än ett år måste på grund af åtskilliga
vidriga omständigheter föreställningarna upphöra. De
upp-togos visserligen snart ånyo, och ett bolag, bestående af
Langlois samt aktörerna Lindahl och Palmberg, öfvertog
anstalten och förvaltade den ända till 1753- Men den hade
redan sett sina bästa dagar och drabbades af allt flera
motgångar, hvartill kommo tvister och stridigheter inom
sällskapet. Under sorgtiden efter Ulrika Eleonora d. y:s död
måste åter verksamheten nedläggas, denna gång för mera
än ett års tid. Dock spelade man ännu några år med
relativ framgång, till dess de förnämes och mäktiges intresse,
som teatern hade sin tillvaro att tacka för, efter hand
svalnade. Man vände sig från de teatraliska föreställningarna
och författarskapet för scenen för att så godt som
uteslutande egna sin uppmärksamhet och sina krafter åt politiken.
Stämningen i landet var ej heller, nu som förr, odeladt
gynnsam för teatern. Slutligen var ej Langlois rätte
mannen att upprätthålla teaterns anseende. Nedtyngd af
skulder och bekymmer för framtiden, öfverflyttade han ändtligen
år 1753 på löjtnanten friherre F. W. Hastfehr den honom
beviljade rättighet att engagera en svensk trupp. Denne
begärde och erhöll konung Adolf Fredriks bifall till nämnda
öfverlåtelse, hvarpå äfven truppen ingått. Men om han
räknat på uppmuntran från högre ort, så hade han
storligen bedragit sig. Hvarken konungen eller den
fransksinnade Lovisa Ulrika hyste det minsta intresse för den
svenska skådespelarkonstens understödjande. De motsågo
fastmera med otålighet ankomsten af ett franskt sällskap,
om hvars inkallande Adolf Fredrik redan länge legat i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
