Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturen, säger en poet,
Som insåg all besvärlighet
Af detta usla lefnadsloppet,
Gaf oss från vaggan till vår död
Två stora tröstare till stöd:
En sömnen är, den andra hoppet.
Jag känner, med hans ti1 lstånd sagdt,
En till ännu, som ej är liten,
Ej värd de dödligas förakt,
Men som han glömt — det är aptiten.
I fall det vanligt var mitt sätt
Att i bevis och omsvep falla,
Jag hela Skeppsbron kunde kalla
Till vittne på att jag har rätt.
Belsano, som, snart sagdt, förvisat
All verlden ur sin qvalda håg
Och blott för sina tankar såg
Den otro, som hans hustru visat,
Kom dock, med all sin sorg, i håg,
Att han se’n middagen ej spisat.
Mat fans ej, der han sig befann.
Välan, hvad skadar, tänkte han,
Att spisa med min falska qvinna?
Hon blir ej falskare derför.
Tvärtom, det är just så jag bör
Dess oskuld eller otro finna.
»Den skall bli klar, jag vill ej mer!»
Det skrek han till med sådan ifver,
Att jag i förväg läsarn ber,
Hvad helst nu följden deraf blifver,
Ej bli förskräckt för hvad som sker.
Tillbaka stäldes nu hans kosa.
Han kom, satt ner, mat in: man åt,
Tyst, obetjent, skild från all ståt.
Vid hvarje blick på sin Graziosa
Hans ögon vattnades af gråt.
Nej, aldrig så han henne skattat,
Nej, aldrig syntes hon så skön.
O Gud, att hon dock aldrig fattat
Det orådet att göra bön!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
