Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ett Spetsbergs-landskap — Olika bergformer — Inlandsisen och glacierer — Hafsströmmar — Spetsbergens klimat, vegetation och djurverld — Fångstmän och turister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen tei st en an gar, är hans kött alltför segt för att fresta till
upprepade tuggningsforsök, och genom sitt, i jemförelse med de tvenne
nyssnämnda, ringa antal spelar han äfven ej någon synnerligen framstående
rol. Han hörer till de stilla i landet, som icke genom skrik och bråk söker
draga åt sig uppmärksamheten, men icke dess mindre ser man gerna denne
idoge fiskare, der han vanligen ensam eller partals under träget dykande
sköter sitt värf och dervid i sin ifver knappast tager notis om hvad som
händer omkring honom. Hans vackert röda ben, som han ej försummar
att visa, göra dessutom ett pikant afbrott mot hans öfriga kostym,
hvilken i likhet med alkans och rotgesens är svart och hvit, ehuru dessa
farger hos de olika fogelarterna äro något olika fördelade.
Erinringen om alla de otaliga foglar, hvaraf Spetsbergs-kusterna
hvimla och hvilka vi hafva att tacka för så många vällyckade skott och
dito bommar, har kommit oss att glömma vår föresats att endast i största
hast presentera några representanter af den arktiska fogelverlden for våra
läsare. Vi förbigå derföre här stormfogeln, med hvilken bekantskap
redan är gjord och i det följande kan fortsättas, ismåsen (af Martens
utnämnd till Spetsbergens ”rådsherre”) och dessutom en eller annan mera
sällan förekommande, alla tillhörande hafsfoglame; på samma sätt
behandla vi trenne gåsarter, om hvilka vi framdeles få tillfälle att tala, den
lilla täcka simsnäppan, den nästan råttlika ”fjsereplytten” (strandsnäppan),
lommen samt ytterligare ett par sällsyntare arter, som egentligen tillhöra
stränderna eller sötvattenssjöame — och vi äro färdiga att lemna foglame
för att vända blicken åt annat håll.
Dock — förlåt! — vi hafva glömt en, som, ehuru liten och
obetydlig, dock förtjenar att ihågkommas, såsom varande dessa traktera enda
sångfogel. Vi mena snösparfven, hvilkens muntra och förnöjda qvitter
bland snö och is låter förmoda, att äfven han, hänvisad att af växtfrön
och små myggor söka sin föda, ej saknar sin nödtorftiga utkomst, en
förmodan, som ej jäfvas af det tjocka fettlager, som gifver hans lilla kropp
en viss embonpoint.
Att äfven landet kan frambringa födoämnen i tillräcklig mängd
att lifnära småfoglar, hafva vi sålunda funnit, men de talrika
ren-hjor-dame — hvarifrån fä väl de sitt uppehälle? För dem äro skälspäck
och måsstek lika oaptitliga som torsk, räkor och myggor; de äro
uteslutande anvisade till växtriket. Sannt är det väl, att detta på en eller
annan fläck uppträder i relativ yppighet, och der äro äfven de bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
