Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ett Spetsbergs-landskap — Olika bergformer — Inlandsisen och glacierer — Hafsströmmar — Spetsbergens klimat, vegetation och djurverld — Fångstmän och turister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jagtmarkema, men — renarne äro manga och dessa mera lyckligt lottade
platser både få och små. Isynnerhet på sådana öar, der endast har och
der ett magert grässtrå eller en ensam fjällvallmo synes uppsticka mellan
de nakna stenrösen och der renmossa och andra högre laf-arter höra till
sällsynthetema, förefaller det hardt när oförklarligt, att dessa djur med
tillhjelp af björnmossa (Polytrichum), de spridda grässtråna, unga
vallmo-frukter o. s. v. kunna ej blott lifnära sig, utan äfven blifva till den grad
smäckfeta, att ett 3—i tum tjockt fettlager om hösten finnes afsatt.
Men sedan kommer den långa vintern! Icke bortsofva de denna i något
ide, ej heller kunna de undanskaffa de ofantliga, marken tackande
snömassorna — och äfven om de det kunde, hvartill skulle det gagna? På
dem kan derföre ej blott tillämpas det bekanta uttrycket, att
”hans diner var näst till svält”,
utan man har grundad anledning att antaga, att de bokstafligen nästan
endast ”lefva på hullet”. Också äro de om våren så godt som endast
skinn och ben, och deras om hösten ytterst läckra kött är då i det
närmaste oätligt*).
Vida lyckligare lottad är den här förekommande räfven**), hvilken
med renen delar äran af att vara Spetsbergens enda landt-däggdjur, då
isbjörnen kan anses vara lika mycket en hafvets innevånare. Sina gångar
och kulor anlägger han vanligen i närheten af fogelberg och har
derigenom ett godt tillfälle att kunna tillfredsställa såväl sin aptit som sin
mordlust. Magrare blir väl kosten om vintern, då foglame äro ute på
flyttningståg, och han får då göra vidsträcktare ströftåg för att
tillfredsställa sin mages kraf, men om ej annat påträffas, kan han alltid tillsnylta
sig några småsmulor efter björnens feta måltider.
Ögna vi i något äldre arbete, som innehåller en framställning af
djurverlden i någon trakt, kan man vara ganska viss, att raden af Ani-
*) Spetsbergsrenen tillhör väl samma art, som den i våra fjällbygder vilda samt af
lappame såsom husdjur underhållna, men utgör dock en egen race. afvikande
ganska betydligt genom mindre storlek, proportionsvis kortare hufvud, smalare nos
och åtskilliga olikheter i benbyggnaden. Redan häraf kan man finna det
osannolika i det ofta upprepade }ja>tåondet. att härvarande renar skulle härstamma
från och ständigt rekryteras af flyktingar från Samojedemas tama renhjordar —
ett påstående, som skulle ega sitt förnämsta stöd deri. att ganska ofta
öronen på Spetsbergs-rename äro liksom afklippta eller märkta, såsom brukligt är
hos de nomadiska ren-egarne. Emellertid kan man såsom afgjordt antaga, att
denna öronens stympning uppkommit genom deras förfrysning hos de unga kalfvarne.
**) Denna räf är ingalunda till arten densamma som vår välbekanta, rödbepelsade
Mickel, utan är den s. k. fjällräfven eller fjällrackan, utmärkt bland annat genom
ej obetydligt mindre kropp, svart, hvit eller gråbrun pels samt en vida mindre
portion af slughet och illistighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
