Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Sofias första färd längs isgränsen vesterut — Djuplodningar — Lifvet ombord — Försök att nå Sjuöarne och Brandewijnebay — Liefdebay — Båtfärd — Naturen i Liefdebay — Sofia afhemtar de i Kobbebay qvarvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sände kulan genom skälens hufvud. Ögonblicket efter var båten framme,
harpunen stöttes i det sjunkande .djuret, som nu med tillhjelp af
is-hac-korna drogs upp på ett isstycke och der inom några ögonblick beröfvades
hud och späck. Fångstbåten aflägsnade sig och på isen qvarlåg en oformlig,
blodig massa till spis för de från alla håll tillskyndande foglama.
Då vi närmade oss till Brandevijnebay, befans, att äfven denna
vik var uppfyld med packad drifis, som sträckte sig flera mil ut till hafs.
Detta förhållande är synnerligen anmärkningsvärdt; det kan tjena till
bevis, att 1868 var ett dåligt is-år, då 1861 viken var isfri redan i midten
af Augusti. Vi måste alltså uppsöka en ani^an hamn, och den 28:de
ankrade Sofia i Liefdebay. Det tycktes vara skrifvet i stjernorna, att vi på
Spetsbergens ”ensliga” öar aldrig skulle få komma till en plats, der vi ej
funno menniskor fbre oss installerade, och ganska riktigt låg äfven i
Liefdebay en af de oundvikliga fångstskutorna. Ingen möjlighet att tänka
på något i Kobinson Crusoes stil!
Liefdebay är en herrlig vik, och uppehållet härstädes bildar en af
glanspunkterna i vårt Spetsbergslif. För oss, — som af kamraterna
kallades Grönlandsfarare, förmodligen af det skäl, att vi aldrig varit på
Grönland — och som nu sett oss mätta på is och vågor, låg det något
obeskrifligt fredligt och idylliskt i anblicken af det lugna vattnet, de
isfria, om ej grönskande, åtminstone brungröna slätterna, de a£ lättvingade
bebvggare svärmande tärnholmame. På Sofias däck går det lifligt till.
Zoologerna syssla med draggbåtarnes skördar, ”vederbörande” promenera
på halfdäcket diskuterande planer för kommande färder, en kamrat, för
tillfället sysslolös, skjuter med revolver och en annan, lika lyckligt lottad,
ser på. Xu får man från en på fördäck samlad grupp af manskapet hörn
en liten concert af allt annat än harmoniska, men så mycket mera
ut-hållande hvisslingar och, märkvärdigt nog, böija äfven de på akterdäck
befintlige att under ifrigt stirrande öfver relingen gifva sina bidrag till
denna enkla musik. Det är den af ålder brukade metoden att söka locka
en skäl, som visat sig på afstånd, inom håll. Snart dyker det svarta
hufvudet upp, ett skott knallar, skälen dyker och har i de flesta fall den
tillfredsställelsen att kunna glädja sig åt smällen och räkna sin njutning
af hvisselconcerten som ren behållning, ty ”att till Korinthus hinna etc.”
Bommame äro vid denna ändamålslösa skjutning de bästa resultaten, ty
en dödad skäl skulle, då båt och harpun ej finnas till hands, sjunka och
gå förlorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
