Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kring märkesåret 1905 - Karl Staaff och parlamentarismen. Försök till tydning av sfinxens gåta. Okt. 1925
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
till sitt livs slut ha en mission att fylla, där ingen kunde
ersätta honom.
Före ett närmare ingående på detta kapitel bör det
kanske sägas ett par ord även om Staaffs förhållande till
partiväsendet och vad därmed sammanhänger. Partier och
helst starka partier äro ju en förutsättning för
parlamentarismens system. Staaff var från ungdomen liberal, med
radikal läggning. Följaktligen var det en självfallen sak
att han vid sin första riksdag, 1897, ingick i det två år
tidigare bildade folkpartiet, men han spelade ingen större
roll inom detta parti och kom aldrig med i dess
förtroenderåd. Vid folkpartiets uppgående i liberala
samlingspartiet, som tillkom vid sekelskiftet, gjorde han ingen som
helst invändning, men tog icke någon livligare del i det
arbete som ledde till denna koncentration av de liberala
krafterna. Icke heller inom samlingspartiet vinnlade han
sig om att förvärva partimeriter, utan gick någorlunda för
sig själv. Han strävade på egen hand att vara den
gemensamma saken nyttig och kom naturligtvis att betraktas
som en framtidsman, men hans riksdagsbefordran gick
trögt, han blev sent utskottsplacerad och tillhörde icke
förtroenderådet, han var på sätt och vis ännu endast man
i ledet, då han vid Sixten von Friesens avgång från andra
kammaren i egenskap av partiets främste trädde in
i den Lundebergska ministären och därefter hösten 1905
bildade egen ministär.
Betydligt annorlunda ställde sig Staaffs förhållande till
frisinnade landsföreningen, som tillkom 1902. Där var
han den främste initiativtagaren och blev själen i den nya
organisationen. Han fortfor att vara det ända till sin död.
Rätt suveränt dikterade han landsföreningens beslut, och
de från landsmötena utgångna valprogrammen bära alla
Staaffs signatur. Men han ville icke ta ordförandeposten
eller på något yttre sätt markera sin position. Han sköt
där i stället fram andra, som stodo honom politiskt sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
