Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kring märkesåret 1905 - Karl Staaff och parlamentarismen. Försök till tydning av sfinxens gåta. Okt. 1925
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
hade en långt större intensitet än även de som stodo honom
rätt nära fullt fattade medan han levde och verkade.¹
Han menade att sedan den politiska demokratien segrat
genom att den allmänna rösträtten bragts till erkännande,
så återstår som den sista och högsta politiska uppgiften
att göra demokratien regeringsduglig, vilket bäst sker i
den ordning som parlamentarismen anvisar. Och innerst
inne hade han en levande förvissning att han var bestämd
att lösa denna uppgift för Sveriges räkning.
Alla politiskt intresserade visste ju, såsom redan sagts,
att Karl Staaff hade sympatier för parlamentarismen. Han
gav vid givna anledningar till känna att så var. Att hans
ministärbildningar företogos i den engelska underhusparla-
1 I sin mycket förtjänstfulla Staaffbiografi i Verdandis Småskrifter
har redaktör Valfrid Spångberg med påfallande iver bestritt att frågan
om det parlamentariska styrelsesättet för Staaff hade den dominerande
plats som här angivits. Det förefaller nästan som om den ärade
författaren ansåg att Staaffs storhet skadades, om denna uppfattning vunne
hävd. Det är svårt att förstå ett sådant resonemang. Spörsmålet om
hur landet skall få den regering det behöver synes vara tillräckligt
"högt och magistralt" för att förtjäna en statsmans största
uppmärksamhet. Att ämnet för Staaff skulle tillhöra de centrala föll alldeles
av sig självt. Redan då han var en ung student kände hans kamrater
instinktivt att han en gång skulle komma att intaga en ledande
ställning i svensk politik. Utan tvivel var han själv icke främmande för
sådana tankar. När han så blev Sveriges statsminister och kom i tillfälle
att göra det första experimentet med en parlamentarisk ministär i
Sverige, fick naturligtvis frågan en ökad aktualitet. Denna måste ha
stegrats då han två gånger nödgades träda tillbaka därför att hans
ansatser i parlamentarismens riktning strandade på konungamaktens
motstånd. Hur oavlåtligt han sysslade med detta problem framgår både
av hans 1914 utgivna broschyr om det konstitutionella styrelseskicket
och än mera av hans postuma verk "Det demokratiska statsskicket",
varåt han ägnat all sin lediga tid under de sju eller åtta sista åren av
sitt liv.
Hr Spångberg antyder också att ingenting kan slutas rörande Staaffs
förbehållsamhet angående hur han tänkte sig den svenska
parlamentarismen ordnad därav att han icke talade om saken med mig, med vilken
han ibland befann sig på spänd fot. Naturligtvis skulle det icke ha
fallit mig in att skriva som jag gjort, om jag endast haft mina egna
erfarenheter att bygga på. Jag tror mig emellertid någorlunda känna
kretsen av Staaffs politiska umgängesvänner och jag är övertygad om
att hr Spångberg icke skall kunna ge anvisning på någon enda med
vilken Staaff verkligt ingående diskuterat de här berörda problemen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
