Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staaff och "besvärjelsepunkterna" av 1911 - Från Karlskronatalet till borggårdstalet. Staaff: "Jag är närmast försvarsnihilist."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
liberalt program för höstvalen, i vilket han begärt
godkännande av sommarlinjen i fråga om övningstiden,
samtidigt med att han gjort gällande att efter de beviljade
offren för stärkande av det militära försvaret krävde nu
rättvisan att man slopade det kommunala rösträttstrecket
och även på detta område införde den allmänna och lika
rösträtten. Den Staaffska ministärens framtid hade blivit
beroende av hur denna appell besvarats. Det är ganska
visst att det i Staaffs politiska åskådning aldrig fanns plats
för tanken på en koalition med högern under herrar
Trygger och Lindman.
Om de våldsamma angrepp på Staaffs försvarspolitik
som hade till huvudargument att han var en
landsförrädare som byggt sitt hus i Lärkstaden för ryska rubler skall
här icke sägas ett ord. Den upprörande orättvisa som
då begicks är lika uppenbar som den liknande som på sin
tid hade den store fosterlandsvännen Adolf Hedin till
offer. Däremot kan det vara anledning att en smula
granska värdet av de försök att förklara Staaffs försvarspolitik
som gjorts av författare, hos vilka man kan iakttaga ett
tydligt bemödande att förstå och göra rättvisa. När d:r
Karl Hildebrand i »Sveriges historia till våra dagar» gör
gällande att den förnämsta grunden till att Staaff så
absolut vägrade att godkänna den militära fackkunskapen som
avgörande rimligtvis ligger däri att han icke ville riskera
det intima samarbetet med det socialdemokratiska partiet,
så är han helt visst på villospår. För det första var detta
samarbete aldrig intimt och för det andra hade det under
överläggningen i försvarsberedningarna blivit till full
evidens tydligt att det i denna fråga aldrig kunde bli tal om
någon enighet mellan de liberala och socialdemokraterna.
Då finns det mera grund för d:r Hildebrands tal om
rent personliga motsättningar mellan de liberala och
Lindmanshögern. Med de konservativa ledamöterna i
försvarsberedningarna gick samarbetet förträffligt, men dessa dele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
