Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strötankar i svensk politik - Från allenastyrande till parlamentarism. Förskjutning i ministärens ställning och ansvar. 17/3 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
troende påverkas normalt i rätt ringa grad av
konstitutionsutskottets övervägande formella granskning av
riksdagsprotokollen. Det är i regel icke konstitutionsutskottet
som går i spetsen när en ministär skall övertygas om att
den icke äger förtroende i tillräcklig grad för att kunna
skapa en stark och ledande regering.
Skillnaden slår mycket starkt i ögonen, om man jämför
oppositionens tillvägagångssätt vid den märkliga riksdagen
1840-1841 och brottningen med systemet Hammarskjöld
under åren närmast efter 1914. Vid det förra tillfället blev
konstitutionsutskottet den murbräcka som sattes i rörelse.
Dit samlades missnöjets starkaste män från de olika
stånden under ordförandeskap av själva K. H. Anckarsvärd.
Dechargebetänkandet blev den stora dossiern med
anklagelsematerialet mot statsråden som utgjorde den
konstitutionella betäckningen, medan det i realiteten syftades mot
konungen personligen. Riksrätt anställdes i 31 särskilda
mål, varjämte det anmäldes icke mindre än 72
anmärkningar efter paragraf 107 regeringsformen. Och detta var
ingen skenfäktning, utan den verkliga huvudattacken, på
vilken hela landets uppmärksamhet var fäst. Ställningen
var onekligen tillrättalagd och tillspetsad just så som
grundlagens författare tänkt sig den i ett ytterlighetsfall.
Det var också på sätt och vis ett vittnesbörd om
otillräckligheten av det konstitutionella försvaret, då det till sist
visade sig att samtliga riksrättsåtal ledde till frikännande
och samtliga anmärkningar enligt paragraf 107 återtogos,
under framhållande av att de flesta av de statsråd mot
vilka klander anförts redan lämnat sina poster.
Den stora striden 1914 hade ju också i botten ett
konstitutionellt moment av den största vikt. Både den
avgångna ministären och konungen påkallade den allmänna
uppmärksamheten för denna sida av konflikten. Men
diskussionen härom kom huvudsakligen att föras inför den
upplysta opinionens forum. I konstitutionsutskottets handlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
