Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strötankar i svensk politik - Riksdagsval och regeringsskiften. Från E. G. Boström till Hj. Branting. 29/3 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
statshjälp som kan lämnas och att arbetarna själva måste
skänka det väsentliga handtaget för att få arbetet i gång
genom att erkänna nödvändigheten av arbetslönernas
nedsättande och genom att i nu rådande situation avstå från
i alla fall skäligen utsiktslösa strejker. Den andra
ministären Brantings öde bör få fullbordas under brottningar
med frågan om arbetslöshetsunderstöden. Möjligen
uppdykande konflikter rörande andra ämnen torde med någon
god vilja kunna skjutas åt sidan.
Efter denna utvikning till sist några ord om de övriga
ministärer som prövat sina krafter efter den Boströmska
tiden och som icke stått på parlamentarismens grund. Den
Lundebergska var en koalitionsregering av alla större
partier, med uppgift att ordna avvecklingen av unionen med
Norge. Denna uppgift löstes med kraft och under
erkännande från hela folket, varefter ministären avgick under:
allmänna hedersbetygelser. Den Lindmanska ministären
av 1906 var en politisk minoritetsregering som tog rodret
ifrån en riktning med djupare försänkningar hos
valmännen och i andra kammaren. Den debuterade emellertid
med ett program, närmast begränsat till arbetet med
rösträttsfrågan, och lyckades, till överraskning för alla.
Framgången födde ett visst övermod och herr Lindman
fortsatte, allt starkare betonande sina antiparlamentariska
avsikter och sin föresats att tränga representationens
inflytande tillbaka. Han uppträdde som religionens och
kyrkans riddare, han odlade socialistskräcken och anlade
rojalismens rosett. Men allt förgäves. Valen 1911 fällde
honom definitivt och konungamakten såg synbarligen ej
ogärna att det tog slut på en strid vars former blevo allt
bittrare. Borggårds- och bondetågsministärens historia
företer vissa härom påminnande drag. Den affekterade
emellertid vid starten att vara fri från partifärg och stödde sig
väsentligt på konungamaktens speciella förtroende då den
kastade sig i striden för att lösa försvarsfrågan efter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
