Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strötankar i svensk politik - Starka regeringar och svaga. Egenheter hos den svenska parlamentarismen. 3/4 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
förenlig med parlamentarismens grundtankar. Har
ministären stöd av en fast och pålitlig majoritet, så är det
överflödigt, för att icke säga ohövligt, med en dylik
pressning. Knakar det återigen i det egna partiets eller blockets
fogar, så kan det icke vara önskligt att göra ytterligare
affär av detta ledsamma förhållande. Helt annorlunda
ställer sig naturligtvis saken för en opolitisk ministär..
Det var en påminnelse om att man återvänt till en
äldre ordning, då det under den yngre De Geers
statsministertid och i fortsättningen spökade med
kabinettsfrågor, denna gång framförda av departementschefer
i eget namn. Man kan också se något symtomatiskt
i det myckna talet om påtryckning under hot om
avgång från den nu sittande ministärens sida,
påtryckningar som påstås redan ha exekverats eller vara att
vänta. Ryktena understryka det faktum att ministären
Branting är en minoritetsregering och att den introducerat sig
som s. k. landsregering, vilket sistnämnda ju betyder att
den räknar med rösthjälp av utanförstående som kunna
ha intresse av dess kvarstannande.
I detta sammanhang kan det erinras om att det för en
ministär, som är parlamentarisk, icke bara till namnet utan
även till gagnet, icke är likgiltigt varifrån de
understödjande rösterna komma. I sockerfrågan 1913 framställde
Karl Staaff sin mycket kritiserade hjälpteori, enligt vilken
han krävde icke allenast majoritet för sitt förslag, utan
också att majoriteten av hans eget parti skulle tillhöra
denna majoritet. I många andra frågor företrädesvis
militära fick han emellertid finna sig i att det var
oppositionen som förde de k. propositionerna i hamn.
Man tröstade sig med att det här gällde framställningar
som icke hade någon avgörande betydelse för ministärens
allmänna politik. Detta betraktelsesätt hade naturligtvis
icke kunnat tillämpas på försvarsfrågan i stort, om den
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
