Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strötankar i svensk politik - Regeringschef och departementschef. Vad är statsministerns huvuduppgift? 21/3 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
början att även sköta finansärendena, men lastade efter
två år över dem på frih. Gustaf Tamm, frih. Bildt tog
intet departement, frih. G. Åkerhielm var utrikesminister
då han blev chef för ministären, men avträdde detta
ämbete till greve Lewenhaupt, och E. G. Boström var
departementsfri under hela sin statsministertid utom 1894-1895.
Han kunde ej finna någon lämplig efterträdare till frih.
Fr. von Essen som finansminister och löste tills vidare
svårigheten genom att själv övertaga portföljen. Han lade
emellertid ifrån sig den efter ett år, fastän han
nödgades nöja sig med att lämna den åt dåvarande kaptenen
Wersäll. Herrar Ramstedt och Lundeberg hade
konsultplatser i sina ministärer.
Erfarenheten talade mot att öka statsministerns
egentliga omsorger med departementets då Staaff anmodades
att bilda ministär. Han var veterligen fullt på det klara
med olägenheterna, men lät ändå nämna sig till
justitieminister 1905. Han gjorde det då det befanns omöjligt att
förmå frih. Marks von Würtemberg att ta emot den honom
tillämnade portföljen, men Staaff på inga villkor ville
mista honom i konseljen. Han brukade sedermera ofta säga
att vad han prövat under ett halvår var nog för att
övertyga honom om olämpligheten av en sådan kumulering av
arbetsbördan. Det var emellertid, enligt hans mening, icke
nog med denna betänklighet. Ministärens chef borde också
ställas så att han hade tillfälle att uppmärksamt följa hur
dess politik verkade som helhet, sedd så att säga utifrån.
Det var annars fara värt att alla så drunknade i dagens
bekymmer och detaljer att ingen inom ministären gav akt
på den allmänna opinionen och dess rörelser. Vid den
förnyade kallelsen 1911 stod ändå Staaff inför ett dilemma.
Han var besluten att på inga villkor bli
departementschef, men han ville å andra sidan icke släppa högsta
ledningen av försvarsberedningarnas arbeten. Knuten löstes
genom utnämningen av civila försvarsministrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
