Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska parlamentarismens första kvartsekel - Vår parlamentarisms egenart. Det svenska systemets svaga punkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
ligaste sättet. Men det verkliga skälet låg nog djupare.
Redan på hösten 1914 hade Branting vänt sig till de
liberala och hemställt att man skulle gemensamt undersöka
möjligheterna för ett närmare politiskt samarbete mellan de
båda partierna. Uppslaget kom att bli vilande tills vidare,
närmast med anledning av Staaffs sjukdom och död. Men
vid början av 1917 års valrörelse togs tanken upp på
allvar, och utsedda utredningsmän kommo till det resultat
att det fanns förutsättningar för en vänsterkoalition på
grundvalen av ett gemensamt program, där kravet på en
kommunal rösträttsreform stod främst. Så starkt verkade
på många håll blotta utsikten till en parlamentarisk
majoritet med ett positivt program att tanken ovillkorligen
trängde sig fram till förverkligande. Herr Edén fick
uppdraget att bilda ministär och presenterade en
liberalt-socialdemokratisk koalitionsministär, den första och hittills enda
i Sverige som haft en fast majoritet både i andra kammaren
och i de gemensamma voteringarna.
Om och när ett analogt läge på nytt inträder, blir
resultatet helt visst detsamma som 1917: ledarna för denna
majoritet kallas att bilda ministär.
D:r Hildebrands beskrivning på den svenska
parlamentarismens egenart kan följaktligen icke godtagas. Men
otvivelaktigt är han denna egenart på spåren då han söker
den i den svenska ordningen för ministärbildningen.
Måhända kommer man det verkliga förhållandet tämligen
nära om man uttrycker sig på följande sätt: Betydelsen
av att en parlamentarisk regering har säkert stöd hos
en fast majoritet i representationen är i Sverige icke
allmänt insedd och erkänd. Som följd härav äro de
ansträngningar som göras för att åstadkomma en sådan majoritet
svaga och famlande. Resultatet blir ett oproportionerligt
antal minoritetsregeringar.
När i andra länder med parlamentariskt styrelsesätt
statschefen anförtror en politiker att bilda ministär fattas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
