Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En svensk fånge i Simbirsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
At werlden ökar sig, at man sig hafwer kiär,
Och altid moot bwarann inbördes wänskap bo re.
Wij baa nog fruckten af tbet långa krig fått spöria,
Som röfwat från oss bort så mången unger swän,
Där mången utaf oss förlorat bar sin wän,
Hwars afgång wij ännu med gråt och tårar söria.
Haa wij i ellfwa åhr ey måst med längtan bida
Uppå wärt manfolck, at tbet komme bem engång? Men ach! bwad hafwer oss den tiden blifwet lång,
Till thess tbe bästa åbr nu skyndsamt från oss skrida!
Tbet hafwer kriget giordt, at åhren äro gångne
I långsam längtan bort, wårt manfolck trängtat haar Till oss, wij efter tbem; wij äro fäå nu qwar;
Tbe sitta sorgzne än i grymma Ryssland fångne.
Ocb skulle ödet beem tbem åter engång föra
Så hafwer åldren oss på bägge sijdor hinnt,
Då lär man blifwa af tbe silfwerhår påmint,
At kiärleek litet lär tbe kalla biärtan röra.
Ey ällskog kan än i the unga åhren skiötas,
Ey rosor hämtas än uti then liufwa wåhr,
Men föga lust ocb roo man uti wintren får,
När frusna gubbar och jskalla kiärngar mötas«
Ty borta är wår lust, wår glädie är förswunnen,
Wårt nöije ändat är, all frögd för oss är all;
Hwad är thet, at man fruckt om hösten hoppas skall, När sommaren hastigt bort är utj torcka runnen?
Farwäl fördenskull lust, wij jdel sorg man hafwa,
Farwäl o werld, som först oss nöije lofwat haar,
Men seen bedraget, ty wårt kiön och afsked taar. Emädan pesten will oss alla snart begrafwa.
• * *
See såledz hörde iag af skiöna kiönet klagas,
Till thess at gråt ocb suck ey stadde till meer tahl, Ocb at mitt biärta rördt bkf utaf tberas q wähl,
At iag ock waknad opp när tbet begynte dagas.
Då fann iag wed mig sielf tbe nogsamt orsaak hade,
At klaga sig, wij oss; tbe oss, wij tbem baa mist, Ocb änn tillsammans ey af något nöije wist,
Wij bärtills sorgzne noog, men aldrig warit glade.
0 liufwa Swea kiön! Wij uti ungdomswåhren
Er sedt oskyldigt ann och wed oss sielfwa tänckt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
