Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Cederhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är, att skänk mot skänk är dygdens lif och lj&); Gör mig så godt igen, så skal det alt bli väl.
En sådan dygd min sann den rätta dygden plågar;
En dygd som handelsgrep och byte drifva vågar
Med plikt och skyldighet, dem hon ej sjelf rår om, Olycklig verlden blef, sen hon i verlden kom;
Med henne flögo fram de alt för svarta tankar,
A t plikt kan gås förbi, der återplikt ej vankar;
Af snålhet, arghet, hat, blef verlden strax en grop, Och hela packet föll hvar an i håret hop.
Då lärde dommarn först att göra hvitt till svärta,
Den rika fick hans hand, den sköna fick hans hjerta>
Då blef en åsna först en hjelte på sin graf,
Då blef den arma först med all sin dygd en slaf,
Då reste högfärd up i riken stora resar,
Som gjorde sig parti af små gemena mesar,
Då skildes folk och land af egennyttans klor,
Och Hatt och Mössa refs emellan far och mor.
Den dygden fins ännu i verlden utan möda;
Men, sägen I, er sats kan aldrig sådant föda:
Jag vränger edra ord, Gud vet hvad jag ej gör;
Men nej, jag drar deraf de fölgder, som jag bor.
Ej annan orsak gifs, än egen-nit och bästa,
Til kärlek för vår Gud och kärlek för vår nästa.
Så lyder ju er sats? Ej annat säger jag,
Då blir ju blott mitt väl för all min plikt en lag; r Då följer ju så klart, som två och två gör fyra,
At jag är sjelf i stånd att om min plikt bestyra;
At plikten hörer up, der jag ej ser mitt väl,
Och det är just en sats, som slår all dygd ihjäl.
I säjen, om jag ej kan finna hvad mig drifver Til dygd inom mig sjelf, at jag då fåfängt klifver
At få det utom mig. Hvar får jag väl et band,
Om ej mitt eget väl att tjena folk och land?
Jo men, i högden tar jag mönstret til min lära:
Med skaparn börjar jag, at älska alt och ära;
Men skaparn, säjen I, vår kärleks-hufvudman,
Han älskar högst sig sjelf; ty görom liksom han.
Ja väl, då är jag nögd, då har jag saken vunnit:
Den högsta dygden har i sig det högsta funnit,
Det ämnet har sig sjelft för alla ämnen kärt.
Hvarför? Det älskar alt så högt, som det är värdt» .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
