- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 11. En svensk fånge i Simbirsk ; And. Rydelius ; Harald Oxe ; Germund, Carl Gustaf och Carl Wilhelm Cederhjelm /
153

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Cederhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I kärlek som i hat, ehuru vi må leta,

Vi aldrig hinna til få rätta skälet veta,

Hvad oss (il älskog drar, hvad som til hat oss for, Det ger sig icke kundt, men oss att lyda kor.

Med en så hemlig kraft, bvars ursprung vi ey märcka, En samma skonhet ses, i tvenne olikt värcka.

Den ena säger: Hvad, är denna just så skon?

Den andra henne tar for kronan af sitt kön.

De hafva begge rätt, af Astrild de ursächtas,

I egensinnigt vahl de jost på honom slächtas;

Hur skön Joconde var, så tog hans fru i säng Med mycken karlighet en stygg och lurfvig dräng. Vårt, ingen ans, behag i vahlet bör oss böya,

Vårt öga, ingen ans, vi söka at förnöya;

Men när vi hafve set, hvad oss behagar måst,

Lät då förnuftet bli vårt ögas bichte-pråst.

Ibland et öga tror sig se et redligt hjerta,

Et öga, tvert emot vet dölja hjertats svärta Uti en fager mö, det ofta nog bedrar,

Det ofta nog bedras i en godtrogen kar.

Man utan skönhet kan, som jag bar sagt, behaga, Men fins i hjertat fehl, då bör man afsked taga,

Ey stadig kärlek ges, som ey har dygd til grund,

Och hon käns ey igen uti en enda stund.

Sig skönhet visar strax för dem, som icke blunda, Men sinnet är ey lätt för vetet at utgrunda,

En önskar at bli sedd, en sig osynlig gör,

Den ena har sig fram, den andra letas bör.

Säll, hundra gånger säll, den i sin älskarinna Til siäl så väl som kropp kan ähra en gudinna,

Och som, af alt hon har intagen likaleds,

Ser med sitt hjertas drift förståndet väl til freds.

Men genom sådant vahl, när endtlig man har hunnit, At den man älskat strax, man sen älskvärdig funnit, Är det der med ey giordt, det värsta återstår:

Hor man i hennes bröst skal värcka samma sår.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:11:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/11/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free