Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Gustaf Cederhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då hvar en hedrad blir, alt som han tokogt slöser,
En skilnad icke fans på vittert folck från göser;
En snäll men fattig karl man öfver axeln seer,
Och åsnan, klådd i gnid, all heder man beteer,
Med et så nedrigt fehl förnuftet icke såmjes,
Men det föracbtadt blir, man nästan der vid vämjes. Dygd något motstånd gör, men ack, det märckes knapt, Och Astrild är för klok sig slå til den, som tapt Dygd, ungdom, fägring, vett, förtjenst, behagligt sinne, En sedig hurtighet, qvickt samtahl, läsning, minne,
Det alt i älskarn var et kraftlöst kärl eks-bloss,
Han icke älskad blef förutan ståt och tross.
Der med man kunde bäst hos könet sig inställa,
Hvem ville sin rival bos någon flicka fälla,
Han hade bästa vagn, måst kläder, gård och grund,
Han oftast skänker gaf och förde til Bralund.
Hvad söm förtjentes förr utaf en älskarinna,
Det kunde sen til kjöps man strax för rikdom finna, Den bästa dyrkan, hon sig mente kuuna få,
Var, at hvar enda suck ur pungen skulle gå.
Den tiden är förbi, men nu i våra dagar Vårt kärleks öde döms i kraft af gamla lagar;
De vackra välja nu på mera rättvist sätt,
Och värdigt tycke har nu åter fåt sin rätt.
Doch om emellan två man skilnad ey kan göra,
Om kärlek, vett, behag sig lika låta höra,
I bägge, at ey fins hvem på den andra rår,
Då den som gifver mäst i dag än segern får.
Välan, med gifsambet lät Philis och bli vunnen, Anställen dantz, musik så ofta som I kunnen,
Förskaffen henne alt, som henne roa må,
På enda lusten när, at något önska få.
I dag med en concert förlusten hennes öra,
I morgon kunnen I til skåd-spel henne föra;
I bland en måltid gen, hon laget välja bör,
Och der med Bacchi bjelp hon Astrild tåligt hör. Der synens ledig, fri i väsend och i sinne,
Och visen lagets ro är alt I ba’n i minne;
Den som ey lefva vet och aldrig gifvit mat,
När han det göra vil, är ur sig sjelf och flat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
