Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesper Svedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stad, gjorde han väl inga enskilda förluster; men han
villade honom så mycket större bekymmer i och för det helt
och hållet nedbrunna Gymnasiihusets uppbyggande och den
betydligt skadade domkyrkans återställande. Natten till den
19 Augusti 1730 hemsöktes han åter af en härjande
eldsvåda, som för andra gången lade hela hans kära Brunsbo
och allt, hvad han egde, i aska. Han var då 77 år, men
med undergifvenhet och tålamod bar han olyckan och sade
med Job: ”Herren gaf och Herren tog; välsignadt vare
Herrans namn!”
Svedberg saknade icke heller afundsmän och ovänner,
som gerna sökte bereda honom obehag och ledsamheter,
ehuru utgången merendels blef den, att desse tillskyndade
sig sjelfve de största ledsamheterna. Från landshöfdingen
friherre Soop erhöll Svedberg ett den 9 Mars 1710 dateradt
bref, som gjorde honom mycket förtret och besvär.
Bref-vet skulle egentligen meddela regeringens befallning om en
allmän tacksägelsedag för den genom Magnus Stenbæk i
Skåne vunna segern öfver Danskarne; men det innehöll oek
mycket annat, som tydde på en skrapa till biskopen och
presterskapet. Det erinrade om myteri och uppror, genom
djefvulens ingifvelse förehafdt af gemene bönder i Wadsbo
härad, om huru lamt och nästan ”ogudaktigt” gudstjensten
förrättades på många’ ställen, särdeles om presternas släta
anstalt för menighetens själaspis under pågående krig, då
chorum ofta försummades, jämte mycket annat. Svedberg,
som ansåg sig, ämbete och presterskap allt för djupt
förnärmade , aflät derföre till landshöfdingen en skrifvelse,
hvilken, med hans kraftfulla och allvarliga sätt att behandla en
motståndare kom landshöfdingen att ångra sina otidiga
påminnelser, så mycket mer, som han tagit munnen allt för
full med presterskapets förseelser, utan att kunna tvä sina
händer såsom sjelf ofelbar. I sin skrifvelse yttrade Svedberg
att han, för att underhålla det goda förtroende, som
emellan konungens män och det andeliga ståndet borde råda;
helst velat dölja brefvet, men då det af landshöfdingen
sjelf eller den, som uppsatt det, ändock blefve bekantgjordt,
”ståndet till passlig heder,” så hade han aktadt nödigt att
för sina ståndsbröder uppvisa och derefter besvara
detsamma- Vidare skrifver han, att allt det landshöfdingen
be-skyll&t presterna för, hade flutit ur en penna, som intet i
bläck, utan i bitter galla indoppad varit, och önskade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
