Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Eldh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10.
Idomeneus.
Sen äbran hulpit opp til boga ståndetz pracht,
När den af öfvermod sitt sinne vil förtiäfva,
Så plär’ han ofta nog en grop åt andra gräfva,
I hvilken honom sjelf vid slutet tiden lagt.
Hur’ fåfängt påckar man uppå en mensklig macht?
Det dofnar äfven väl den aldra starksta näfva,
När såsom ödet vill utur ens händer kräfva
Det lån, bvaröfver man i tiden hållit vacht.
En Alexander sielf, hvars makalösa mod,
Såg hela jordens kretz sig vara alt för trånger,
Han lärde mången gång, han lärde och medh ånger
\
Sig vara menniska, utaf sitt egit blod.
En höghet styrkes bäst utaf en nådig lämpa
När kung och undersåt’ blott uti kiärlek kiämpa.
11.
Nestor,
Sen af förfarenbet så väl i krig som frid
Har lärdt at godt och ondt ifrån hvarannan skilja,
Han lemnar rödan roos emot den hvita lilja,
Och friden med behag för kriget tager vid.
Hvad nöje, skönt man städz sin ovän trädde nid,
At stadigt dansa på en blodbesprängder tilja?
Neij, den bevisar bäst en rätt förnufftig vilja,
Som väljer enighet i stad för kamp och strid.
När friden intet geer ens ära någon fläck,
Han billigt föredrags fram för den högsta seger,
Ty han förnöijsamhet uti sit följe eger,
Då krigetz följeslag är fruchtan, bot och skräck.
Och blir det vissa slut: En fred, fast offta mager,
Är bättre än en feet i hlod upvuxen lager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
