Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men jag lyda må jopiter hög, jag måste nu resa.
Vid Plutonis af eld ocb svafvel rykan’e strander
Svär jag otvungen, at ei nå’n sorg mitt hjerta så plågat.
Men så länge jag är från tig nu longväga stadder,
Så, min Vitis, ebvad tu å ten ocb slendone spinner,
Eller är ock på jagt med snaror diurena vengia,
Eller är ock uti dants med systrana tina begrepen,
Så kom, Vitis, ibug tin trogne upricbtige Bacchus,
Ur hvars sinne tig ei skal glömskan nånsine plåna.
Sade’n och ilade fort med frånvändt anlet ocb åsyn.
Hon, som troligit är, utaf angst och smerta betagen.
Gomslor i skogana tar ocb löper å stigar i villo,
Strömvis tårar å kind hon fäller och hogligen engslas,
Skriande högt up i sky, men fåfengt himlen åkallar,
Och förgäfves upå sin bortreste elskare ropar.
Nu redan ock voro månar två förflutne til ända,
Som bland buskar i skog och farlige slipprige tiellen,
Hon sin täckliga vän, 8åsöm yhr af hvimsko betagen,
Ropar: o, Baccbe hvar estu? kom hit, mong resor i skogen!
Ecbo sielf gaf genliud utur the iholige klyfftor.
Thenna bedröflliga röst långt från sig trängde til Ulmus,
Ther bland blomster i beet han hiorden å markene drifver,
Ulmus af herdarne all mäst täck, mäst skioner af hulde,
Straxt til stället å stad han sig helt sachta begifver,
Ther thenna engsliga rösten ifrån han märker at yppas.
Och när han äntliga kring bland skuggige qvistana koxar,
Ser han en ynklig bild af vår bedröfvade Vitis,
Känner igen thess anlete straxt bland löfven i mörkret,
Thess af tårarna het nog fucktige täcklige kinder.
Nymphens ynkliga låt hans sial och hierta betager,
Samt thes dagliga läppar och hy, tbes later och anseen’.
Flux han utur sine gomsler och bål till henne sig bastar,
Och sig dristliga teer för then förvirrade Vitis.
Hvad, säger han då straxt, hvad är, titt sinne så qväljer,
Sköna gudinna, hvem har tig bragt bland mörker i skogen
Ty gudinna tu äst’, thet kan jag af anlete skönja?
Sade vår Ulmus, och hon derpå så svarad’en åter,
Säg, tu dristlige pilt, hvem tig våra gomslor har anvist,
Samt at lystra på sucka’na vår, vårt engsliga qvilland?
Hvad tu begär, tig säja, min ångst ei tungone städjer.
Svarad7 hon, och teg still, samt sökte at draga sig undan,
Tå till henne, som huglös var, vår herde så talar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
