Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ab, gifve himmelen, at jag kunde betaga tin engslan,
När jag å negdene drifver i bet mina gietter och ydrar,
Kommer fen ynklig röst ur skogen åt örone mina,
Jag lopp therföre hit. Om min tienst skulle betarfvas,
Skall then fela tig ei, theruti jag trotsar en annan.
Men, hvi dvåls tu nu har bland mörker och engslan i skogen,
Lika the vettlöse djur, fölg hellre til husena våra,
Som straxt äro belägne bär när vid skogenes ända.
Här skola borden af all’rhand spis och kostliga rätter
Dukade stå. Min pipa skal ock tig roga, tig hugna
Med så liuflige qväd, så kärlige lustige skaldskap,
Som Pan sielf månd’ spela på sit Arcad’skc Lycæo.
Sinnet häraf blef miukt, ur hiertat och ögona veko
Suckar och engslan, hon ei mer dväljas i skogen ålyster>
Men sig tröstas utaf sin täckaste herde begärer.
Bacchus hon älskar och har väl kär, men hon elskar og Ulmus.
Och som Baccbe, tu borta nu är, si så elskar hon Ulmus.
Kortliga sagt, så smått hon Bacchus glömma begynner,
Och thes hierta nu brinner utaf nya flammor och elskog.
Ofta när hon sig ibland sin kärliga Bacchus erindrar,
Blyges-hon åt sit trolösa sinn mot vänliga guden,
Samt at hon bar åt en herde gemen sin kärlek upoffradt,
Men ther emot, när hon ock vill läna sin ögon åt Ulmus,
Sig mera lyckelig hon med thenna sin elskare tycker.
Ulmus han ock med lika begär, men ovanlige flammor,
Brinner i siälene sin mot thenna sin elskliga Vitis.
Of-myke lycklige pilt, när som tu nymphen omarmar,
Svarar hon efven emot tin kärliga later och elskog!
Och nu var åter å väg vår segervinnare Bacchus
Från thet eröfrade land, kring honom ohöfsade gingo
Otame folken i bojone läst’ och fölgde triumphvis.
När som han ock til bygdrena sin hade lyckligen hunnit,
Var tbes första begär att se sin kärliga Vitis,
Samt bli fägnad igen med vanliga smekan och elskog,
Ty tin Vitis olofliga brunst var, Bacche, tig ännu
Icke bekant. Tu löper å stad till nymphenes hemvist,
Nymphen och herden ihop bland skuggige löfven i lunden,
Bland the blomrike felt, på the liuflige parker och åkrar,
Hade nu gådt, och å blomstrena ren låg hon Ulmus i famnen,
Önskande, at til everdliga tid slikt nöje få niuta.
I thet hon här så ligger i ro, samt herden omarmar,
Tå blir fierran ifrån vår Bacchus’et entliga varse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
