Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samuel von Triewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sen b var blitt annan lik, käns ingen mer igen,
Den som, högdragen förr, var kungars hästa vän,
Hvars ord, bvars bud och vink mer galt än lag och rätt,
Vardt rik af annors gods, af enkors tårar mätt,
Den högmods yrsel så dess svaga syn förvändt,
At han ej väl sig sjelf, än mindre andra kändt,
Den ligger när vid den, i arbete och svett
Sitt dageliga bröd på fattigt bord tillredt,
Den hunger, ingen kock, gaf maten bästa smak,
Den marken länte säng, och bara himlen tak.
HvarÖfver yfs du då, fåfängans usla slaf?
Hvad du ej veta vil, det lär dig död och graf.
I må väl, rutna ben, åt mänskans tokhet le,
En vil sin stålta prakt uti en bygning te,
Hvarmed alt möjligt prål af konsten vändes an,
At det i kostbarhet kungs-busen trotsa kan.
Dock i sin hvilo-stad han äntlig gräfves ned,
Som är tre alnar lång och åtta qvarter bred.
En för sit spegel-glas naturen klagar an,
För det hon fägring nog ej deri skåda kan,
At hennes skapnad ej med önskan träffar in,
Och hon, som baren plär, ej ändra får sit skin.
Då tänks på annan bot, då snöra, då tryks en kropp,
Då lånes främmand’ prål, då finnes moden opp,
Då redes til med konst den färg, naturen nekt,
Brunt görs til lifligt rödt, för mycket rödt til blekt,
Tils döden oförtänkt båd’ flärd och glädje stör,
Och både hvit och röd til stoft och intet gör.
En är åt egit gull mer än sig sjelfvan kär,
Hvad? eget säger jag, han gullets egen är;
Ty skatten är hans gud, och han en fattig träl,
Hans hjerta afund tär, när grannens hjord mår väl;
Fast han af sorger fräts, han älskar dock sit qval
Och glömmer, at hans kropp blir snart åt maskar fal
Och får af all sin skatt få bräder, när han dör, ’
Då sig en an’ til tröst åt arfvet glader gör.
Och I, som tycken for er verlden vara trång,
Som enda nöjet sökt i kif och rättegång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
