Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samuel von Triewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När alting är til köps, rätt, samvete och heder,
När rikdom gifva kan, det fordom goda seder,
När ärlig fattigdom begabbad kröker sig,
Så är å denna ort mer icke rum för mig.
Oront må bli i stan, der han sin räkning funnit
Och genom oföVrätt til högsta sätet hunnit,
Som föra vet sin hjord på främmand’ äng i bet,
Sin magra åker gjort med enkors tårar fet.
Han där sin egen skam och slägtets fula fläckar
Med sammets dyra prål och hermelin betäcker,
Föraktar annat folk, dyog-högen glömma vil,
Hvarur han som en svamp så hastigt vuxit til.
Hos honom dock i alt man förnämt väsend skådar,
Fast än dess upsyn sjelf et nedrigt sinne bådar.
Inom tre spegelglas vet han sig brösta fräckt
Och ler, när hingsten hans mig sprata full med träck.
Mer ädla creatur, än den i vagnen sitter,
Som, större fä än de, fast vil han synas vitter,
At om det vore rätt, så skul de spännas frå,
Och han i stad för dem sig sel-tyg kläda på.
Fabullus blifve qvar, som lärt så räkning föra,
At trenne sköna gods nu honom sjelf tilböra,
Hvarpå han först en dräng, omsider fogde var,
Och för omyndiga sen räntan sjelf upbar.
Han tror, at man förbländ ej honom mera känner,
För det med roffat gods han gjort sig höga vänner,
Ifrån sin foster-ort til hufvud staden flytt,
Sit förra ringa namn emot et högre bytt.
Då likväl hjärtat må utaf medymkan brista,
När de, som oförskylt så måst sin välfärd mista,
Ses släpa fram sit stånd i uselbet och nöd
Och få af tjufvens bord en gång ej nåde-bröd.
Faustin må bo i stan, Faustin, som, fast han ärfvat
Gods, adel, ärligt namn, dess anor sig förvärfvat,
Som nögder lefva kund* med stall och lada full,
Dock skymfar så sin slägt uppå des döda mull,
A t af så nesligt- steg man ej kan nånsin höra,
Som han ej dagelig ses redebogen göra,
Förtryck med oförrätt, med laster bopar skam
At i de högas gunst än yttre hinna fram.
Cornutus kan i stan et ostört nöje smaka,
Som Jykligt skaffat sig en så behaglig maka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
