Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lindschöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kom igän, dagzens vän, som alt det vackra apväcker!
Kläd dig i rödt ocb hvitt, det är din rätta drächt,
Med hvilken du mäst prålar och gior dit anlpt tächt.
Lätt eee dina fagra Ögon och klara morgonskeen,
Dina purpurröda läppar och hvijtaete kinnbeen;
Lätt eee hela din fägringh, öpna titt stoora hans,
Hvars klarhet öfverskyggar de höga himblars liuus,
At dee strax måste vijka bort, när tu din glantz uthbreder,
Och for den ädla solen väg bahnar och bereder. ·
Hon kommer, sij hon kommer i en menniskas hampn,
Den hon så väll sin skonheet har meddelt som sitt nampn;
Hon kommer med sitt föllie dem äretiänst att göra.
Som vij alla all ähra och tienst bevijsa böra. f
Dem som oss äre satte till hufvud och försvar,
I hvilkas roo och glädie kvar man sin vällust haar;
Dem himmelen högt älskar och med sin nåd bekröner,
Dem iorden för dess dygd medh plicht och trohet löner,
Dem har hon ärnat giöra en lijten julefrögd:
Kom, kom skön’ Aurora, hvar man är der med nögd.
Den ögon har, han skåde, och den, som har förnufft
Och känner himlens vägar säye, om i någon luift
Han nåntzin blifver varse en liufligare glantz
Eller i bättre sällskap väntar på speel och dantz?
Här blijr stält fram att skådas de Grekers stora krijgzmakt,
Som eamblad var att hämbnas Paridis rof och förakt;
Men sedan de fast länge och fåfängt väntat vind,
Kommer en spådoms anda, hel bister och hel blind,
Som säger: deras Gudar (o, hvilken galen lähra!)
Itt offer aff en jungfru till försoning begära,
Agamemnom dotter och Achillis fästemöö,
Den sköna Iphigenie var den som skulle döö:
Då kommer fadershiertat och hela landets heder
Först til etrijdz, den senare nekar, det förra beder
Skona, skona intet Men sij ödet fordrar blod
För väder och för vind, och fadren fäller mod.
Då kommer modren, som hvarken viste eller ville,
Att dottren skulle offras, som fäst var med Achilles,
Som var henne kärare änn hennes egit lijf,
Ty begynner hon med namnen ett rnyckit starkt munkijf.
Först beder hon och gråter, men doch dervijd ey stannar,
Uthan mänger sin gråt med eeder och med bannor.
Det hon ey får med godo, det söker hon med trug,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
