Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Wexionii vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mig förnöjer att gästa i anspråkslösa gelagen;
Mig förnöjer ntnr stenskåln eller och nr ett träfat
Med lättköpelig Gröt, eller och brunskinniga Bönor,
Med bondmes8iga Kåln, med Rättikor, Rofvor och Kålrot,
Samt klotrunda Poteter, derhos ock kosteligt Svinkött,
Äfven med spenvarm Mjölk, och derjemte med Osten, den feta,
Att förpläga mig, tyst undslippande brännande hunger.
Fri från dagens besvär, jag aldrig på skarlakans baadar,
Kosteligt glänsande, nej, vid ljufligpratiga källans
Rännilar, slumrande in uppå friskgrönskande gräset,
Plägar i sommarens tid smärtdöfvande luren mig taga.
Hvart går vägen? Vi lupit minsann för mycket åt sidan.
Dock ej mena du bör, att idliga bönder allenast,
Idel rmskiga karlar Finnonia alstrar, och idel
Futtiga lefnadsbruk. En aktad moder hon varit
Åt högättade män och vidabeprisade herrar.
Ty ho känner väl ej i vidaste verlden den ädle
Wirtenberg, eller Kurckarnes slägt, de bragdeberömdes,
Hornars, de Aresälskliges ock, stormodige äfven
Flemingars, jemte derhos högplatsige Creutzarnes lagrar?
Samtliga dessa Ftnnonias jord, den heliga, fostrat
Att uppräkna dem alla, de aktningsvärdige männer,
År ej möjligt idag; förr skulle mig baddande splens
Stråle tryta. Var tyst, ö Delos, och icke förhäf dig,
Derfor att Phoibos i linda hos dig, Bågguden, man svepte!
Tysk ock, Theba, som var den väldigsinnte Herakles’
Amma, och Phthia, Akhilleus’ du, Ithaka, du Odyssens’!
Stoltare äro de män, än sjelf Amphitryoniden,
Phoibos och Aiakides, och Laertiades, den besjungne,
Stoltare äro de män, åt hvilka vaggorna bäddats
I Finnonias bygd, som dem ljuf fostrerska varit.
Gerna ville jag ock stridgode Finnonernas fältslag
Sjunga, och herrliga krig; der visst takreslige stader
Underkufvade blifvit utaf blankskimrande vapnen;
Men från ett slikt storverk mig hindrar den ringa förmågan.
Om jag besute också sjelf Maioniden Homeros*
Gudamund, eller tungan utaf den Askralske gubben,
Om jag besute den tonande röst af Thrakiern Orpheus,
Detta likväl tillbörligen jag ej gittade sjunga.
Fiender våre, som bon vid Rheinens grönskande stränder,
Teutoner, och J, som lågen af idelig grämelse, Kimbier,
Svaren beskedligt härpå, som eget samvete bjuder!
Nu dig äfven, Abo a, och dig, du ljufva Lykeion,
Må jag väl minnas, förtjusande borg för de älskliga Sångmör,
Sedan i hedenhös de sig flyttat från Helikons klinter.
Der medborgare var jag, salänge mitt öde det medgaf.
Derstäds ock mig fostrade först guldlockig Apollon,
Och mig lärde att äflas uppå den aoniska banan.
Outtömmelig der med vatten, så klart som kristallen,
Står Kastalidernes källa, tillreds att starren ur själen
Tvätta; hon kan jemväl den barnsliga tanken tillrätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
