Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
man, som vill kylas av till stilla och frusen känslolös-
het från svedan av all oro, såren av all ångest. Denna
längtan till ro finner så rörande tecken som sinne-
bilden »Mor död, den vänliga, gamla och grå», barm-
härtighetssystern, hon som
skänker sin ljuvaste dröm
om söndag och skollov och sjusovarvila.
Han ser i sin dröm med kvällstrött blick ej män-
niskor och ting, ej något av det som innebär livets
brokighet och mångfald, endast i fjärran skymtar »en
solgul krans elyseiska länder» — märk, hur bilden låter
tillvarons mångahanda, låter allt det jordiska sjunka
bort, för att endast ge föreställningen om en själ,
svävande opp ur töcknad rymd hän mot en fjärran,
mytisk eftertillvaro, medan tystnad och död möttes
i ett övertrött sinne. Denna djupa och stora stäm-
ning, som fästes i bön till förintelsen, växer ut och
omfattar all jordetillvaro. I »Pietå» äro orden riktade
till Nyx själv, mörkret, urmodern, »som vaggade värl-
den i skapelsens stund», och de förklinga i raderna:
Din amfora höj och gjut uti floder
din glömskas skuggor kring jordens rund:
Sinnebilderna växla, men denna levnadströtthet är
allas källa. Med katolska helgonlegenders liknelser
ropar den till Gudule:
sjung i sömn mitt hemlösa hjärta,
sjung i blund min värkande sans!
I en stor livsuppgörelse drömmer den om att sjunka
ned till tungsint stillhet hos Monika, där hon väver
och väver på sin evighetsväv. Allt sviker och allt
är förgängligt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
