Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Mannen och kvinnan lika mig plåga.
»Mellan skyar och berg» ligger dödens isiga konunga-
rike, till vars livlösa och vita ängder ingen återupp-
ståndelse skall bära sitt hopp och sin värme. »Den
objudna», hon vid hans vagga, vars gång hörs »som
rasslet av torkade grenar», det vissnades och van-
mäktigas fé, skall föra honom bort till samma ändlösa
slummer, som fängslar allt och alla i »Sömnens slott»;
där vilar Sömnens prinsessa och det är endast hennes
läger, som han vill dela, ty
Den slumrar, som kysst hennes andedräkt
till tidernas yttersta timma.
Ständigt är hans sinne fäst vid denna tunga afton-
stämning:
Mot horisont, där töcknet tjocknat,
med kvällstrött blick mitt öga ser.
Dödskänslan är det ena temat, det andra kärleken.
Döden och Kärleken framställas som höga systrar,
vilka likgiltigt strö sina gåvor på den väg, där de
vandra fram. Men kärleken brinner inte som stundens
lidelsefulla lycka, den är inte en storm, då mannen
tager och njuter genkärleken, den är inte heller
det lugna, ljusa av att äga varann och vara vordna
ett — den är ett förflutet, ett dystert lysande, blodrött
minne. De få gånger Levertin anlägger mask och talar
ur en annans mun, väljer han därför motiv som Shy-
lock, efter Jessicas flykt och domen till hans nackdel,
en man som kan förklara att
till övermättnad ödet har mig stuckit.
I denna tungsinta och praktfulla lyrik erinrar Le-
vertin mycket om en av vår vitterhets stormän från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
